Tabu

Att prata om missbruk är tabu. Jag har kommit så långt att jag inte har svårt att prata om det men jag pratar inte om det helt öppet och till vem som. Värden är liten och helt plötsligt känner någon hans chef, kollega eller annat! Jag vill inte fördärva för honom men jag vill inte underlätta heller. Frågar någon om han har alkoholproblem så svarar jag ja. För mina nära och kära har jag berättat, det känns bra.

Mina föräldrar tillhör väl en generation där det verkligen var tabu, de tycker det är pinsamt att deras dotter gift sig med en missbrukare, de skäms också för att jag är frånskild och detta kan jag lätt axla på mina "medberoendeaxlar", även om jag försöker att skaka det av mig, jag har ok nog att bära.

Tänk om alla som har en närstående som missbrukar skulle ha ett speciellt märke på sig, ett märke som bara vi visste om, det skulle nog stärka många, att se att det finns andra i liknande situation som en själv. Kanske den paranta chefen, den snygge killen i affären, den äldre damen med rullatorn, läraren i skolan, läjaren,  stadsminsistern... för det slår lika, pengar, makt, status, intelligens mm. har  inte med detta att göra och som dessa missbruk förgör, inte bara den som brukar/missbrukar utan även många omkring. Jag hoppas att anhöriga uppmärksamams allt mer.

Tänk om alla som kommer till läkaren med ospecifik värk skulle få frågan om hur deras privatliv ser ut. Om det finns problem med missbruk, våld eller psykisk sjukdom i familjen. Tänk om man gått ett steg vidare med barn som söker pga, buksmärtor, huvudvärk mm. om frågan hade vågats ställas... Vid ett tillfälle hade ett av barnen mycket ont i magen, jag blev orolig och sökte läkare, inget fel på barnet och jag frågade hur deras pappas missbruk kunde påverka. Då fick jag höra att jag inte skulle smutskasta deras pappa utan ta mitt egna ansvar!

Tänk om alla hade vågat prata om att man är anhörig för vi anhöriga har faktiskt inget att skämmas för, då hade åtminstone ensamhetskänslan försvunnit!

Jag har mycket att vara stolt över, kanske inte mitt äktenskap, men jag gjorde allt jag kunde där, jag älskade honom, jag har gjort allt för mina barn och de mår trotts allt ganska bra med tanke på vad de levt i. Jag är stolt att jag tog mig fri, jag är stolt att jag mot alla odds klarar ekonomin! Jag blir stolt om någon kan ha nytta av denna blogg! Jag är bra och jag duger som jag är. Jag tänker inte skämmas, det för X göra för sig själv om han har det förståndet!

Tänk att leva med så många lögner och fortfarande blir jag manipulerad och lurad, hela tiden måste jag försöka läsa av, tolka in, och ligga steget före. Hela tiden hittar jag nya saker som INTE är ok och när det handl, att aldrig få lugn och ro, att hjärnan hela tiden måste gå på högvarv. Skulle vilja åka till en öde ö med barnen, slippa allt runt omkring, slippa ta ansvar och hålla koll! Barnens mående och säkerhet är det viktigaste, de är värda det bästa och mest säkra som finns! Jag blir tokig av detta!

Om jag tittar tillbaka ett år så mår jag bättre idag, på många vis; jag är gladare, skrattar mer, lyssnar mer på barnen, mer närvarande, kan känna kortvarig lycka, stabilare och lugnare.

Idag har vi tagit årets första dopp, inte så varmt men en härlig sommarkänsla har infunnit sig. Älskar dofterna, vågornas kluckande, solens strålar och vattnets blänk...