Varför kan inte livet få vara bra och bara lunka på. Visst egentligen är det världsliga saker men för mycket av detta hela tiden tar så enormt på mina svaga krafter.
I går fick vi elfel i huset och halva huset slocknade, pappa var snäll och kom hit men kunde inte fixa det, ringa elbolaget som kom. Kallt blev det i huset, efter många om och men kunde killen som var här fixa det provisoriskt, nu måste jag ha hit någon som kan dra om ledningar mm. Dyrt och inget som ens syns och märks...
När detta var klart så ringer äldste sonen hem och berättar att hans nya dyra cykel blivit stulen! Naturligtvis var den inte låst men han och kompisarna var i närheten. Varför kan man inte få ha sina saker i fred? Han ör en obstinat tonåring som ska göra som han själv vill, går utan jacka trotts han är förkyld och ska inte låsa cykeln för ingen tar den i vår lilla by... visst! När ska han lära sig, jag är så arg på honom att jag inte vet vart jag ska göra av all ilska. Ska fundera på ett straff för honom, dels får han ju gå nu, inte kommer han att få någon ny fin cykel heller, en begagnad eller billig cykel får det bli.
Jag köper inget till mig själv, barnen får allt, de har nya mobiltelefoner, ny dator, ny IPAD, jag har en dålig dator från jobbet och min mobiltelefon är så gammal att folk skrattar åt den, min vinterjacka har ett hål på armen men det är inte prioriterat att köpa ny (hålet syns inte mycket).
Mina krafter är slut, kroppen är tung och jag orkar knappt förflytta mig. På 100 dåliga saker händer en positiv, sällan händer något bra om jag inte ser till att fixa det själv, de dåliga bara händer, en efter annan. Visst finns det mycket att vara tacksam för: jag har mina tre guldklimpar, vi är hyfsat friska, vi kan få mat på bordet, jag har mina kära föräldrar i livet, vi kan bo kvar i huset, det går bra för barnen i skolan och de har bra vänner.
Men på negativa sidan står; jag har en utmattningsdepression, vi har cancer i släkten, oro över detta, vad händer om jag drabbas, ekonomin ger mig dåligt svängrum, kan sällan unna mig själv något, Xet som tar krafter, ingen egentid, trötthet och falnande gnista, obstinat tonåring, orkar och hinner inte med både jobb, hus, trädgård, tvätt, mat, handling och barn, känner mig otillräcklig, har enormt dåligt minne...
Nu ska jag anmäla till försäkringsbolaget och sedan ta en tur för att se om jag hittar cykeln, då ska jag ringa polisen, för även om den är vår så har vi ingen sk. besittningsrätt längre, den tillfaller tjuvarna! Konstigt!