Snart tar äldsta barnet studenten, ofattbart för det var ju inte så länge sedan jag själv stod där på trappan...eller? Det är en stor dag, det är vi överens om, jag vill göra en fin fest medan studenten bara vill ha något litet enkelt, en kompromiss, litet men gott. Jag vet vilken stor dag det är och hur minnet för alltid finns kvar. Jag minns hur mamma höll på och fixade i veckor och vilken fin fest hon gjorde för mig, pappa kund inte vara med pga arbetet och både jag och mamma kände oss svikna. Vet att vi satt uppe och väntade in honom, långt efter det att festen var slut, det finns ett kort där mamma och jag sitter i soffan, trötta och hur jag likt ett barn lutar mig mot min kära mamma. Det gör så ont att hon inte får vara med denna stora dag, hade velat ha henne härm känna hennes stöd och kunna fråga hur många tårtor jag ska ha, ska jag ha 3 eller 4 och kladdkaka dessutom? Lite av maten är beställd och mycket fixar jag själv, pajer och allt som går att stoppa i frysen ligger redan där och väntar, jag har hunnit/orkat måla om lite så det ser lite fint ut, fick en kick och tänker nog måla om kök och köksluckor i sommar. Det är skönt att göra utan att behöva använda huvudet.
Morsdag, jag var som vanligt och satte liljekonvaljer på mammas grav, en stor skillnad i år var att jag letade inte stan runt efter rosor som skulle vara perfekta, det fick bli andra blommor tillsammans med liljekonvaljerna. Barnen bråkade om hur de skulle fira mig, två av dem vill gärna göra ngt eller köpa medans en inte har råd... konflikter när man ska göra ngt kul är inget kul! Har bett att de inte ska göra något om det är så att det leder till konflikter. Det slutade med att de beställt bord för brunch, de skulle betala men jag betalde. Fantastiskt väder, vi fick bord ute under stora träd, en fantastisk brunch.
Tillbaka till studenten, jag sliter med förberedelser och allt det vanliga medans barnens pappa håller sig undan, lovar att ringa men hör inte av sig. Innan lovade han och han berättade gärna för alla hur roligt det skulle bli med student och hur mycket han skulle göra och hjälpa till med, det var att köra skräp till tippen, måla och fixa i trädgården, det skulle byggas mur osv osv. Mycket av detta har vi fått prioritera bort, jag hinner inte och orkar inte, vill gärna kunna stå upp den dagen det är studentfest! Jag försöker prioritera mat, städning, utsmyckning och sådant som får mig att må bra och ger ngn även framöver, som att måla om lite inne. Tippen får jag be någon annan hjälpa mig med sen...kan kanske gå ihop med ngn granne? Den här gången har jag faktiskt inte alls räknat med någon hjälp, så jag slipper bli besviken, eller åtminstone blir jag mindre besviken och slipper stressa i det sista för att han inte dykt upp som han lovat.
Vi har bestämt att om pappa kommer onykter så får han inte komma in, kanske hårt men det är vi som bor här!
Barnen mår sådär. Vill ibland träffa pappa och då har de fått göra det på caffé eller liknande. Ofta är de besvikna när de kommer hem, pappa har bara varit ytlig, lämnat dem så fort han kunnat osv. Ett av barnen har mycket ångest och det är en kamp att ha ett barn med ångest och leva i det/med det hela tiden, det tar enormt på krafterna. Även om vi går pa samtal så tycker jag inte det är så mycket bättre, nu pratas det om ev medicinering men att vi ska se vad sommarlovet gör för skillnad. Stackaren har dessutom tecken på en depression 18 i MADRS, vad är vad, kommer ångesten av depressionen eller tvärt om. Hur mycket sjukdomsvins finns med? Har börjat ge Johannesört, multivitaminer med extra Zink och magnesium, läste att B+C samt magnesium och Zink i studier har kunnat minska ångest och oro. Värt att testa och helt ofarligt. Nu får vi vänta och se. Just nu är värsta rädslan att vi inte ska få vara tillsammans när vi är död, hur lugnar man något sådant stort och svårt? Vissa typer av oron har minskat om hen gör eller säger ngt "kan det hända något dåligt för att jag..." är borta, mycket som varit "giftigt" kan nu vidröras.
Försäkringskassan har nyligen gått ut med en glad information om att färre behöver LSS och färre är sjukskrivna. JIPPI! har vi blivit så mycket friskare??? Ingenstans står det ätt vi mår bättre eller att färre är handikappade och i behov av assistans, förmodligen är vi lika sjuka men eftersom fler får avslag så ser det bra ut både ststistiskt och ekonomiskt men vad händer med dem som får avslag? Hur mår det? Hur mår de som väntar på¨besked, eller är långvarigt sjuka? Jo de mår sämre pga. stressen. Se i stället till att vi blir friska för att sedan kunna arbeta, inte tvärt om att låta folk arbeta trotts att de är sjuka så de blir ännu sjukare. Sattsa pengar på att förebygga stresjukdomar eller ta tag i problemet innan det är allt för stort. Uppmärksamma hur alla anhöriga mår, erbjud stöd och avlastning, inte ens anhöriga är maskiner!
