Det är otroligt hur till synes ganska små saker kan få en på fall. Jag känner hur stresssymtomen blir fler, mer uttalade men vi tar det från början...
Kände mig ganska positiv till att prova att arbeta 50%, tänkte att endel av min tid vid skrivbordet borde jag kunna få göra hemma, min tanke var att vara på arbetsplatsen måndag, onsdag, fredag och arbeta hemma tisdag och torsdag. Prtade med min nye chef om detta, han skulle i sin tur höra med sin chef. Han skulle återkomma samma dag... det gjorde han inte, oron växer inom mig. När jag träffade honom en dryg vecka senare så tog jag upp det med honom. då svarde han att jag skulle vara på arbetet ALLA arbetsdagar i veckan och egentligen tyckte ahn inte det var ok som jag arbetade nu heller, utan han ville se mig på plats alla dagar. Jag höll på att bryta ihop, tårarna fick jag kämpa emot, fick även anstränga mig för att inte berätta hur otroligt kränkt jag kände mig, med de promisserna kan jag aldrig bli frisk här! Jag orkar inte arbeta 5 dagar/vecka, med allt vad det innebär ( att ta sig upp, iväg, köra barnen till skolan, sen till arbetet, arbeta, alla intryck, sedan inse att det jag gjort på arbetet inte duger och får göra om det hemma på kvällen, utan ersättning).
Han sa att jag var så duktig och uppskattade och det var här jag kunde göra bäst nytta... men om jag inte är frisk så kan jag ju inte göra någon nytta alls. Känner mig både ledsen och kränkt men så kan han klappa mig på axeln och säga " jag förstår verkligen att du har det extremt jobbigt!" Nej, det gör han verkligen inte! Nu vet jag inte vad jag ska ta mig till med en läkare som uppenbarligen blir stressad av mig, en chef som vill att jag ska vara på arbetet mer än vad jag klarar av. Under sommaren har vi förr haft möjlighet att plocka ut mertid som man inte kunnat ta ut under den andra tiden på året, men nu skulle jag tydligen inte kunna göra det heller, jag har över 100 timmar som jag arbetat för mycket under min sjukskrivning, de kommer jag troligen aldrig att kunna ta ut och jag som sett fram emot att kunna vara ledig i sommar och få vila upp mig och bara vara med barnen, nu blir det också en extra börda. Om två veckor ska jag till psykologen, får höra vad hon anser.
Stress symtomen är på vä tillbaka; smärtor, typ influensavärk i kroppen, huvudvärk, den speciella tröttheten, ingen ork att vara social, önskan om att sova, svårt att sova, sover dåligt, somnar sent och vaknar vid 3 tiden och har svårt att somna om, känslan inombords av att vara jagad, spänner mig i sömnen, koncentrationen är sämre men inte lika dålig som för ett år sedan, svårt att andas, så trött att det känns som om jag inte orkar andas, gråter av trötthet då jag arbetet 4 timmar, "mosig" i huvudet, känns som om hjärnan lösts upp, har svårare att följa ett samtal och att hitta ord, bröstsmärtor och den förfärliga yrseln och svårigheter att fokusera blicken. Barnen märker av detta och blir tjurigare och bråkigare och detta tar ner mig ännu mer.
Tänkte att jag var tvungen att prova att arbeta flera dagar i följd, idag är andra dagen och jag är inte människa till att prestera ens en bråkdel av vad jag borde, undrar hur det blir i morgon???
Jag villbara få må bra, orka, utan att känna att jag varje dag tar av sista reservkraften, jag vill inte vara till last för någon, jag vill klara mig bra, vara glad, en bra mamma och kunna arbeta men ändå ha krafter kvar till barnen då jag kommer hem. Att orka hitta på roliga saker och inte bara känna att det blir en extra belastning, jag vill orka umgås med vänner och familj utan att känna att jag är helt slut efter en träff.
Att ha varit utsatt för trauman som jag varit och som många andra varit, är svårt, det dränerar en på krafter och resurser och få är medvetna om hur det påverkar resten av livet för oss och våra nära. Varför tar min inte vårt mående på större allvar. IVO har kommit fram till att våldsutsatta kvinnor får dålig hjälp, då talar man om fysiskt våld, men det psykiska våldet, sveken, lögnerna, den psykiska misshandeln då? När ska man prata om oss? Jag tror de flesta står emot och håller ihop länge, vi är starkare än för vårt egna bästa, när man sedan faller så ser man kanske inte kopplingen. Tänk bara på alla kvinnor (och män) som levt i någon form av missbruksrelation, alla typer av missbruk, omedvetet blir man misshandlad, tilltryckt och livet får konsekvenser!