...trillar nerför min kind!
Pratade med mamma idag och hon berättade att hon har en knuta i bröstet som man nu stuckit i. Hon hade tänkt vänta med att berätta det till efter jul. Hon bad mig att inte berätta för barnen... än... Hon har haft bröstcancer två gånger, och andra saker i brösten två andra gånger, kunde det inte räcka??? Nu får vi bara hålla tummarna för att det inte är så illa som det låter, det kan ju vara godartat och jag hoppas att alla läsare hjälper mig att hålla tummarna, be till högre makter eller vad än som kan hjälpa.
Det är inte lätt att hålla fasaden för barnen, jag orkar/kan inte äta. Kunde livet inte bara få vara enkelt, positivt och trevligt någon gång och gärna i längre perioder. Vet inte hur jag ska kunna/orka tillfriskna mitt i allt detta. Jag har vid de tidigare tillfällena varit den starka, som fixat, haft kontakt med sjukvården, pratat med pappa och mina syskon, stöttat och hjälpa mamma både praktiskt och mentalt, sen har det inte funnits någon där för mig, som kunnat trösta, hjälpa osv. Mamma har tidigare sagt att jag inte fått berätta det för någon, men denna gången kommer jag nog att berätta för dem som står mig närmast, för att orka själv. Det finns ju ingen här hemma som kan stötta upp mig.
Tänk om det är sista julen vi firar ihop, så har jag tänkt i många år och jag kämpar verkligen för att jularna ska bli så bra som möjligt, vi lever ganska inpå varandra under några dagar och det är många, små och stora, konflikter som kan hämta näring i det. I måndags hade vi en konflikt, eftersom det inte fungerade så bra då de skulle vara barnvakt, nu förstår jag att en stor del av mammas frustration berodde på detta, men det visste jag ju inte då.
I går var jag på julfest i båda de minstas klasser, fick springa kors och tvärs, tur det är samma skola. Missade dotterns uppträde och hon berättade att hon höll på att börja gråta när de skulle börja sjunga och hon såg att jag inte var där. När läraren visste hur jag hade det så kunde hon kanske väntat in mig, det hade jag gjort om jag var lärare!
Vi har fått till lite juligt, det är första advent på söndag, tar lite plock efter hand, barnens kalendrar har alla paket, ska bara knyta i de sista nu. I morgon har vi det årliga julbaket mig mina syskon och familjer hemma hos mamma och pappa. Lussekatter och pepparkakor brukar vi hinna med. Mamma vill att vi ska fira julen som vanligt, fattar inte att hon orkar, jag har inga krafter att sätta emot längre och naturligtvis respekterar jag hennes vilja. Ska se om vi kan julhandla en dag och gå och fika, det gjorde vi alltid förr. De sista åren har min ork inte räckt till men nu kanske det är sista året... Vill inte tänka så, vad gör man för att tänka mer positivt???
Jag älskar min mamma! Vi behöver varandra!