Det är säkert fler än jag som fått höra hur stark och duktig man är. Jag tänkte göre en liten "serie" av starka kvinnor som gjort stort intryck på mig. Ni ska idag få möta min mormor och två kvinna i nutid Annika och Sara.
Jag får ofta höra av mina föräldrar hur lik min mormor jag är. Hon var en kvinna med skinn på näsan, att som kvinna i början på 50 talet ta steget och skilja sig, att själv ta hand om barn, lägenhet i stan och sommarhus på landet. Hon skiljde sig inte för sakens skull utan för att min fine morfar var alkoholist. Efter många försök att få honom på bättre tankar så fanns det ingen annan utväg, men hon fanns ändå där för honom som stöd och vakade flera år senare vid hans dödsbädd. Något av det sista min morfar sa till min mamma var att " mor har lovat mig att det ska bli bra, bara jag kommer ut härifrån och kan sluta dricka".
Det var fina omtänksamma månniskor mina morföräldrar, morfar var allt för känslosam säkert någon man idag skulla kalla HSP (high sensetive personality), han grät när hönorna dog, han gjorde allt för sina barn och sin familj, allt utom aatt sluta dricka. Troligen drack han som en slags självmedicinering, för att orka med livet, han dog i sviterna av sitt missbruk. Idag är de begravda ihop.
Efter det att de skiljt sig så tog många av deras vänner (nästan alla) avstånd från min mormor, de la skulden på henne, kvinnorna i vänkretsen såg henne som en konkurent om deras män... tänk så lite som förändrats på 60 år! Skammen, skulden, ensamheten när man bryter upp är för många den samma idag, KUSLIGT!
En annan kvinna som levt i nutid var också lite lik min mormor, en snäll kvinna men också med skinn på näsan och ingen man satte sig på. Hon var gift och hade barn med en man från en annan kultur. I början var allt lugnt men i takt med att barnen blev äldre så kände sig Annika inlåst. Hon hade ingen utbildning och satte sig som 40 åring på skolbänken för att läsa in betyg så hon kom in på en högre utbildning. Hade hon bestämt sig så blev det så. Hon tog så småningom examen, även om mannen inte tyckte om att hon studerade. Högsta betyg!
Kvinnan fick arbete och den misshandel hon utsatts för tilltog, själv trodde hon att mannen såg henne som ett hot, hon var inte formbar längre, utan gick sin egen väg. I takt med att misshandeln blev grövre och hon hade en stabil ekonomi så tog tankar om skilsmässa fart. Hon var försiktig, fick hjälp att skaffa ett nytt boende. Men så skulle hon bara hjälpa mannen att ta ett lån i sitt namn, för hon ville hjälpa honom, han hade blivit arbetslös. När de träffas för att ordna det sista med alla papper så blir hon mördad. Jag träffade henne sista gången bara några månader innan hon dog, då var hon så otroligt pigg och glad, hade tilltro till framtiden och det riktigt lyste om henne och hon såg 10 år yngre ut! Mannen i fängelse, barnen omhändertagna.
Vilken rätt har vi kvinnor idag? På många sätt är det samma som för 50-60 år sedan. Läste om en kvinna som blivit misshandlad och efter det hade hon svåra smärtor och mådde psykiskt dåligt, läkare sjukskrev henne och hon fick avsluta sin utbildning, men Försäkringskassan godkände inte läkarintyget, de ansåg att hon kunde ta ett lättare arbete. Hon hade överklagat men inte fått rätt. Nu kan jag varken detaljer i historien eller vet vad det stått i läkarintyget men vad vet Försäkringskassan om hur man mår efter en misshandel? Vad vet läkaren som skriver intyget? Troligen har de goda teoretisak kunskaper men det är stor skullnad på att ha upplevt det, sen har alla individuella upplevelser av det de går igenom. Ni kan alla hjälpa till att sprida kunskapen, dela min blogg med andra, skicka den till socialtjänsten, Försäkringskassan, sjukvårdspersonal, terapeuter...
Den tredje kvinnan idag heter Sara. En kvinna mitt i livet med barn, bra utbildning och arbete, utåt ser allt fint ut. Hon har två fina barn med två olika män, båda männen har hon tagit det smärtsamma steget att lämna. Som jag skrivit tidigare är det svårt att ta sig ur destruktiva relationer. Missbruk har förekommit i båda relationerna och den förste mannen har sociopatiska drag och är väldigt manipulerande. Han vände deras barn emot Sara. Hon förde en ojämn kamp, eftersom man inte kan vinna över en sociopat/psykopat. Kontakten med barnen ebbade ut trotts att Sara försökte allt. Från att ha haft en fin kontakt med sitt barn förlorade Sara allt inflytande och pappan vägrade delge henne information om barnet, hon fick inte veta vad som sades vid läkarbesök, i skola osv. Hon gjorde en orosanmälan till socialtjänsten men det ledde ingesnstans, även några andra personer gjorde anmälningar. Hon polisanmälde pappan vid några tillfällen men det ledde heller ingen stans. Detta måste vara en skötsam mammas mardröm!
Barnet som då var i tonåren verkade inte må så bra och skolresultaten blev allt sämre. Vad skulle Sara göra? Hon ville inte "bråka" med pappan, hennes krafter var alldelse slut. Allt hon ville var att få hem sitt barn!
Det finns två sätt att försöka lösa en sådan här situation, det ena är att faktiskt starta ett "krig". Pappan bryter mot den skyldighet han har att dela informationen med den andre vårdnsdshavaren, dels så utsatte han både barnet och Sara för psykisk misshandel. Det kan vara så att han har barnet som maktmedel för att skada Sara. Eftersom han är en stilig man som kan föa sig och prata gott för sig själv och illa om Sara, utan att man märker det, så är kanske rättegång en svår sak att gå igenom för Sara, han framstår som den starke och Sara den svage, hon är helt slut av oro för sitt barn, men vem har kunskap att ta med detta i beaktande? Det andra sättet är att angripa det största problemet först och det är att barnet inte mår bra och att skolresultaten försämras. I ett sådant läge ska föräldrar anses kunna samarbeta. Om pappan i detta läga inte vill gå med på att göra det som är bäst för barnet kan Sara agera igen och kräva enskild vårdnad, eftersom pappan, om han motsätter sig att sonen får vård och hjälp, faktisk deltar i passiv fysisk och psykisk misshandel. Sara begär att skolan inte bara informerar pappan utan hon vill ha en kopia på allt, det är svårare med vården men BUP vill att båda föräldrarna ska vara delaktiga i vården.
Med fokus på skolsituationen lyckas Sara få studietid med barnet varje dag, de tar även in extra hjälp från skolan. Diskussionen om att barnet ska flytta hem till Sara diskuteras inte alls på ett tag. När förtroendet mellan Sara och barnet sakta förstärks ökar också möjligheterna till att barnet även vill bo hos Sara. Många tonåringar bryter sig loss och vill ibland "straffa" fa. mamman och banden ska klippas, endel gör det väldigt våldsamt och det gäller att inte ta illa vid sig som förälder, vilket är lättare sagt än gjort!
Idag har ni fått en inblick i tre kvinnors vardag, både i nu och dåtid. Jag hoppas att det stärkt och berikat er!