Att kämpa i ständig motvind är tufft, just nu känns livet väldigt hårt, samtidigt som jag är oändligt tacksam för att vissa bra saker är som de är. Jag står upp men lever inte, allt är som ett vaccum, under resans gång har jag ändå lärt mig att njuta av stundedn och det som går just då, det är i det jag hämtar styrka och kraft just nu. När man har mycket omkring sig och det är svårt att hinna med är det lätt att man sparar in på sömnen, det gör jag inte längre, jag sover och på eftermiddagarna, efter det jag varit hos mamma, är jag så trött att jag måste lägga mig och sova för att klara kvällen med matlagning och mys/aktiviteter med barnen.
Egentid existerar knappt alls. Men det är så just nu, det kommer inte alltid att vara så! Livet kommer att ta en annan vändning.
Att vara anhörigvårdare är allt annat än lätt, att hjälpa mamma är inte det svåra, även om det smärtar enormt att se henne så sjuk och hjälplös, håglös, initiativfattig, oengagread, raka motsattsen till hur hon alltid varit, det är svårt att se att det är min mamma, så olik den mamam jag alltid haft, på något konstigt vis är hon redan borta. Ibland glimmar det till och MIN mamma är tillbaka, det kan vara ett par ord i rätt tonfall och som går rakt in i hjärtat där jag alltid kommer att förvara dem. Den svåraste biten är pappa, det kvittar hur jag gör så är allt fel, säger mamma att jag ska göra n¨ågot på ett visst sätt och gör det så är det fel. Han hånar mig som arbetsledare, trotts att jag aldrig ber honom om någon hjälp när jag är där. Jag sliter som en galning för att få ihop livet, ser han inte det, fattar han inte att jag också är förtvivlat ledsen. Fattar han inte att jag hjälper till så gott jag kan för att det ska vara så bra som möjligt för mamma?
Vissa barndomsminnen kommer upp och jag ser sammanhang tydligt, jag vet vart min korts stubin kommer ifrån, jag ser den hos pappa och hos min bror, jämfört med dem har jag ett stort tålamod. Jag ser också hur hans kommentarer gränsande till kränkningar påminner om hur X var, jag förstår varför jag flyttade hemifrån med dåligt självförtroende, inget jag gör är ju tillräckligt bra. Jag vet just nu inte vad jag ska göra med alla insikter men är säker på att de kommer att stärka mig på sikt och att jag en dag kommer ur dimman.
X dricker mer och mer, verkar det som, får åtminstone de signalerna från barnen, han ser mer avmagrad ut för varje gång jag ser honom. Har diskuterat med barnen om man skulle få till en intervention, men de är rädda att han ska bli arg och det är jag med, vad kan han då ta sig till? Är det säkert att terapeuten står på vår sida och stärker barnen i deras berättelser eller tror de på X? Det kan bli väldigt rätt men risken är också att det blir väldigt fel, har funderat mycket men det är också fel tid just nu att "bråka" med honom och bara tanken på en vårdnadstvist med honom om han är på DET humöret är skrämmande och tanken på att han skulle få hela vårdnanden skrämmer mig så jag knappt kan andas. Att ha med en psykopat att göra är att hela tiden balansera på slak lina, skrämmande och jag går emot många av mina principer bara för att inte reta upp honom, skrämmande!
