Jag känner mig stabil, för första gången på länge, ja så stabil man kan bli när det gungar rejält, för det gör det fortfarande.
Min räddning har nog blivit kunskapen. I går träffade jag en kvinna som varit med om liknande saker i sitt liv som jag, hon hade också tagit steget att lämna, för ganska många år sedan. Hon valde att köra på i full fart och inta ta tag i sitt mående, ville vänta tills barnen var större. Jag förstår det men idag inser jag att det nog inte går att fly från smärtan man bär genom trauman varit med om. De finns där och helt plötsligt ger de sig till känna, när man minst anar det kanske och när man behövs som bäst för någon annan.
Det kan låta konstigt och kanske är det en efterkonstruktion men idag är jag faktiskt glad att jag föll, att jag träffat de jag träffat, att jag läst det jag läst för att idag kunna lägga mitt pussel med bitar som jag tidigare aldrig sett. En anledning till att det kännts väldigt tungt att gå till arbetet kan ha varit att det var en del av mitt trauma, det var dit jag flyddam dit jag längtade, där jag kunde fungera som en vanlig männsika, där jag inte hade stämplar... Bara insikten av detta gör att det är både lättare och roligare att gå dit idag, jag behöver inte samla ihop mig på samma sätt innan jag öppnar dörren. Idag är jag ganska säker på att jag kommer att läka men jag vet också att för bara en månad sedan mådde jag jätte dåligt, det gäller att gå sakta fram.
Härom dagen ringde en gammal kompis, vi har inte pratat på 10 år, vi som förr delade allt men en tokig handling, stolthet, trötthet mm kom emellan oss. Jag tycker hon var enormt modig som ringde efter alla dessa år, vi sågs och pratade som hastigast för några år sedan, hon bor i en annan del av landet men är här ibland och jag bad att hon skulle höra av sig då de var här, det har hon inte gjort så jag har tolkat det som om hon inte villa ha kontakt. Vi pratade i flera timmar och det var fantastiskt roligt och kändes väldigt bra, vi ska ses i sommar och jag hoppas verkligen det kan bli av. Efter vårt samtal så var det många roliga minnen som snurrade runt u mitt huvud, hade svårt att sova men kände mig väldigt lycklig. Dagen efter var jag trött, lite lätt yr men jag hämtar mig igen och det går snabbare och snabbare med återhämtningen, även om det är långt kvar till en normal nivå.
Trotts allt finns det hopp om livet, jag är en stabilare, lugnare, gladare mamma än vad jag varit på VÄLDIGT många år och det gör mig SÅ lycklig!!! Det finns nog bara två saker som skulle kunna bli bättre i livet just nu, kärlek, äkta kärlek och att jag får ett arbete där jag kan få arbeta med stress, utmattning och med anhörig stöd. Känner en frustration av att inte kunna ge det av mig som jag brinner för, men kanske kommer det en dag när detta också slår in. Jag är lycklig över hur det är idag och vilar tryggt i det!
