Nu har vi haft sommarlov i nästan tre dagar. Fantastiskt! Jag var med på lilltjejens avslutning och tänkte på hur det var för ett år sedan, när jag stod på svajiga ben, höll på att svimma för allt snurrade, hur all koncentration gick åt till att hålla mig på benen. I år stod jag stadigt trotts att jag tagit "finskorna" med lite klack, jag njöt av sommarkänslan och vacker musik men pirret i magen från förr, då jag kände att sommaren var oändlig, den var tyvärr borta. Det var mer känsla när man fick fira avslutningarna i kyrkan.
Har haft några panikkänslor där jag känner att sommaren bara kommer att rusa iväg och snart är den tunga hösten här, så brukar jag känna framåt augusti annars, men jag försöker hejda mig och tänka på att det trotts allt fortfarande är juni månad och ledigheten bara börjat.
Jag mår bra, bättre och stabilare i sakta takt, har livskvalitet som jag inte haft på LÄNGE, trotts detta så är orken begränsad. Det går bra om jag vet att jag har en dag ledigt efter en krävande aktivitet eller kan saker i små portioner, vila lite, klippa gräsmattan, vila, fixa lunch, vila, klippa häcken, vila, vattna trädgårdslandet... Jag tror absolut att jag kan må betydligt bättre än så här, eller ha mer krafter men det är konstigt, även om det skulle stanna vid detta mående så är jag helt nöjd, jag har det bra och jag kan göra saker om än i begränsad omfattning, en milsvid skillnad från för ett år sedan!
I och med att jag känner att jag fått min hjärna tillbaka så kan jag analysera mer, jag läker bättre och jag har kommit fram till att jag varit med om än mer våld än vad jag tidigare trott, jag har inte kunnat ge tydliga signaler så jag kan inte klandra mitt X men faktum är att jag ändå varit med om saker jag inte ville skulle ske. Bitvis vill jag falla i gråt, bitvis känner jag bara för att skaka det av mig, ska bli spännande att se vad höstens terapi kan ge!
På fredag är det midsommar men för vår del blir det ett lugnt firande. Nästa vecka var det tänkt att en kompis till mig skulle komma, nu blir det inte så, både tråkigt och skönt, vet inte hur jag hade orkat!
För en tid sedan pratade jag med en gammal vän, vi har inte haft någon kontakt alls sedan en tid innan mitt X flyttade. Vi pratade länge och det var mycket trevligt men hon frågade flera gånger om inte något hade varit bra i vårt äktenskap, undrade om inte någon period hade varit lycklig. Hon ville så gärna höra att något var bra, jag hade svårt att ge henne det, visst hade vi våra stunder precis som alla andra men det var mycket som var väldigt tungt och det mesta har jag tokigt nog förstått först efteråt! Ja hur ska andra kunna förstå när man själv inte gjorde det!
Det är som min kära mamma som inte förstår vilka trauman jag faktiskt varit med om, det är inte bara att ruska på sig som en våt hund, ibland sitter det djupare än så. Hon kan ha så svårt att förstå min uttröttbarhet, att jag helt enkelt inte orkar köra på i 190 eller ens 100, kan jag ta mig fram i 80 så är jag mer än nöjd!