Ett säkert vårtecken, snödroppar och vintergäck börjar synas i trädgården! Snart lyser små solar där, o vad jag längtar till den riktiga våren!!!
Mammas operation gick bra, hon mår efter omständigheterna ok. Så mycket vänlighet både hon och jag mött under de senaste dagarna känns ganska överväldigande. Jag fick kämpa med tårarna flera gånger när någon visade lite extra vänlighet. Jag satt med henne fram till operationen många jobbiga samtal om begravning mm. men också trevliga samtal om gammal släkt och roliga reseminnen som vi hade ihop. Innan jag fick familj gjorde vi mycket tillsammans, reste minst en gång om året, antingen på solsemester eller till någon storstad, alltid kryddat med mycket skratt och speciella människor vi mötte. I morgon får hon troligen åka hem, sen väntar vi på undersökningen av tumören så vi vet vad den vidare behandlingen ska bli, HOPPAS; HOPPAS, att tumören är så snäll att det inte behövs cytostatika!!!
Jag har varit stark och fixat men nu känner jag mig dödligt trött, vet att jag hänger ihop så länge jag måste men sen faller jag och alla de jag stöttat på vägen finns inte alltid där för att plocka upp mig och mamma vill jag ju inget visa! Men det går, denna gången också, känner av min inneboende styrka!
Många som levt i destruktiva relationer (missbruk, psykisk sjukdom, misshandel mm) vet inte hur de ska ta sig därifrån. Man har en mängd orsaker till att stanna för även den destruktiva relationen är en slags trygghet och man tar ofta på sig ansvaret för den destruktive, man blir själv destruktiv och när man får höra att det är ens eget fel så tror man på det, eftersom man inte reagerar som man vill. Ofta är vi också uppfostrade till att tro att "det är inte ens fel att två träter". Så är det säkert ofta i normala relationer men i destruktiva relationer ställs allt på änd och påverkar anhöriga och anhörigas anhöriga.
Jag lovar att ingen som inte levt i det kan föreställa sig det man går igenom, när man är fråntagen all ork och kraft, när man inte ser någon annan utväg en död, antingen för en själv eller den som är destruktiv. När min snälla mamma tom. säger att hon hade kunnat ta ett fängelsestraff bara för att jag och barnen skulle kunna bli fria, kanske säger det lite hur starka de destruktiva krafterna är. Nu lyckades jag lösa detta på ett ganska bra sätt, även om jag inser att jag aldrig blir fri så länge han lever, aldrig fri till 100%, men det känns ganska ok ändå, jag försöker utnyttja det destruktiva i vår relation och dra nytta av att han inte släpper taget om mig. Ofta är det praktiska saker som jag behöver hjälp med men det kan även vara rent ekonomiskt, eftersom han har en helt annan ekonomi än oss (eller borde ha med tanke på inkomsten). Någon ser kanske det som att utnyttja honom men då utnyttjar han mig till att sköta allt kring barnen eftersom han inte har kapacitet, intresse, vilja, känslor...jag ser det som att jag gör vissa saker men att han då får göra andra, lite som det friska äktenskapet ta och ge... fast jag kan aldrig be om det utan måste göra det på ett listigt sätt så det tycks komma från honom och han får känna sig snäll. Ibland undrar jag hur detta tar på mina krafter...
Jag tror att många som levt i destruktiva relationer önskat livet ur sin partner eller att han kunde försvinna (nu skriver jag han för det är ofta en man men kan naturligtvis även vara en kvinna, för mig var det en man och därför blir det han). Även om man inte har planer på att ta livet av honom och eftersom många är väldigt snälla så skäms man för sina tankar, det är starkt och skrämmande men bevisar kanske också lite hur starka de destruktiva krafterna är.
Många som lever i destruktiva relationer har också fått hot om självmord och om man lämnar honom så... eller att livet inte är värt att leva för den destruktive eftersom han är så missförstådd, alltid gör sitt bästa men aldrig uppskattas, eftersom den anhörige alltid överdriver och drar ner den destruktive... Många gånger är hot just ett sätt att skrämma den anhörige, ett sätt att ha kontroll och skada, oftast blir ett hot bara ett hot men ibland sker något som gör att personen faktisk tar livet av sig. Att som anhörig finnas kvar efter ett suicid är traumatiskt, så mycket skam och skuld kan finnas. Är det för att jag sa... för att jag gjorde... tänk om det är jag som är den destruktive som drivit fram självmodet... Svaret är NEJ!!!
Ofta är självmord noga planerade, män lyckas i högre utsträckning och tar ofta livet av sig på ett våldsammare sätt. Har någon bestämt sig så finns det ofta inte mycket man i omgivningen kan göra. Ibland sker självmord i stundens infall och beror ofta på allvarlig psykisk störning, psykos, då kan man känna sig jagad och hotad av allt och alla. En psykos kan man få efter att ha tagit droger eller druckit alkohol i stora mängder under en tid, eller en kombination. Det finns även psykoser som kommer utan känd orsak.
Att finnas kvar efter detta kan kännas märkbart svårt, har man då dessutom tidigare börjat känna hat och förakt mot sin partner så blir sorgen svår och tudelad. Jag tror att det är svårt för omgivningen att förstå och jag tror att många psykologer och andra terapeuter kan ha svårt att förstå. Då kan det vara dubbelt svårt för den efterlevande att öppna sig och våga prata om den smärta som spränger i bröstet! Vågar man prata om detta hat och samtidigt sörjer man.
Vägen till läkning är att prata men om omgivningen inte förstår, eller om man inte vågar berätta att det är ett självmord. Jag har inte varit i situationen så jag vet inte men jag tror att det har mycket med ens egen bearbetning att göra. Idag hade jag nog inte haft svårt att säga som det var men jag vet att bara för två-tre år sedan så vet jag att jag inte varit där utan hade säkert döljt det för de flesta.
Idag kan jag tänka; vem skyddar jag? Varför? Till vilket pris? Jag tror inte acceptansen är något man kan tvinga fram, den kommer när man är redo och jag vet att man inte ska skämmas för sina starka känslor, även om man inte pratar om dem så är de en naturlig del av allt det man upplevt. Ofta får destruktiva relationer destruktiva slut, på ett eller annat sätt. Jag önskar an kunde ta ahnd om anhöriga bättre.
Kanske finns det barn som mister en förälder och det är en svår traumatisk upplevelse men med rätt hjälp så kommer det att gå bra. Eftersom den destruktive är just destruktiv så kanske man till slut tom. vågar vara tacksam för att han inte tog fler liv, det finns ju de som dödar sina barn för att hämnas på partnern, det finns de som dödar partnern i stället, eller allihopa... Fast mitt i sorgen, förtvivlan, skam och skuld är det naturligtvis svårt att se detta, men kanske med tiden.
Jag hoppas att terapeuter och omgivningen kan förstå den dubbla sorg man måste behandla och genomgå som anhörig. Detta är traumatisering på hög nivå för efterlevande! Jag hoppas att omgivningen vågar lyssna, utan att dömma, moralisera eller försöka sätta ord på känslor, det går inte alltid. Jag hoppas anhöriga finns där för den som är kvar, vågar finnas där men också accepterar att man kanske inte orkar eller vill, just nu, att man som lite utomstående inte lägger börda på redan tunga axlar. Jag hoppas att olika anhöriga som stått den döde nära kan samarbeta, kompromissa och stötta varandra, sorgen vi känner och hur vi visar den är så individuell, att vi inte tar självmodet personligt och ser det som att alla vuxna har ett eget ansvar för sitt liv och vi har ansvr för vårt egna liv och att vi lever det på bästa sätt.
Jag önskar att det funnits bra sätt att avsluta destruktiva relationer!