Samvete

Lördag morgon, barnen sover, solen skiner och det väntar en härlig försommardag. Hade en bra dag igår, känns som livet håller på att vändaäven om orken inte riktigt är här ännu. Fast det kanske är bra, så jag hushåller med mina krafter.

Min kära mamma var här igår och hjälpte mig att fixa lite, märker att jag behöver någon som drar igång mig, men inte heller sen så orkar jag så mycket, men det som blev gjort blev bra. Fick igår även veta att en mycket kär vän som haft cancer, ni ska säga att hon just HAFT cancer, härligt! Så lycklig och tänk vad ett ord kan göra stor skillnad.

Är det något jag är bra på så är det att få dåligt samvete! För att jag inte orkar och mamma måste komma och hjälpa mig, att jag inte kunnat ställa upp som jag velat för min vän som varit sjuk, visst har vi setts, mejlat men jag hade velat orka ringa, vara där... å andra sidan vet jag att hon har en fantastisk familj, man, barn, syskon och föräldrar och ett stort vänskapsnät.

Känslan av att vilja göra saker börjar infinna sig, det var länge sedan, minns inte riktigt hur längesedan!

Ja, samvetet om mitt x sitter själv på jular, påsk och andra stora helger, då får jag dåligt samvete, tycker synd om honom. I julas firade barnen och jag med min familj, mina föräldrar tyckte jag kunde bjuda in X men jag ville inte. Just då var jag i färd med att fullt ut acceptera misshandeln, de tjatade, men jag stod på mig och det kändes till slut befriande. VAd var bäst för mig, att han satt själv eller att jag mådde dåligt?

En helg nu i vår så hade barnen och jag gäster, han ringde och skulle önska trevlig helg (?), han var ordentligt berusad. Samvetet kommer fram och jag tänker att han kunde ju också varit med. VARFÖR? Första året firade vi nästan alla storhelger ihop, bjöd tom hit folk ihop. Jag har en kompis, vars man inte tycker det är kul att gå hit om inte X är här. Numera bjuder jag inte dem, hon och jag träffas ändå, ibland själv och ibland med barnen.

När x och jag levde ihop kunde jag ha dåligt samvete gentemot barnen, för att jag gett dem en dålig pappa, för att jag alltid var trött och för att jag ofta var sur och irriterad och inte riktigt gav dem den fulla uppmärksamheten jag ville. Att de fick starta sitt liv med tomma löften, lögner och att detta kanske skulle påverka dem för alltid. I stället för att ha fasta gränser så jämkade jag ofta, tog över ansvaret och lät dem vara barn så mycket det gick. Detta ledde till att de blivit dåliga på att ta ansvar och något som jag jobbar stenhårt med nu. Mycket bättre sedan X flyttade... så dåligt samvete igen.

Dåligt smvete mot barnen för att jag levde med deras pappa och dåligt samvete när jag bröt upp...

 Jag hade dåligt samvete mot X för att jag var en dålig hustru, att jag inte fixade allt som begärdes av mig. Jag ställde upp på allt i tid och otid, var en oavlönad hemhjälp mm. Ändå dåligt smvete!

Dåligt samvete mot mina föräldrar som er/såg att jag inte mådde bra, att mamma nästan fick en depression pga min relation.

Dåligt samvete mot mitt arbete, för att jag är sjukskriven, inte orkat fullt ut.

Det finns mycket jag kan räkna upp, en som jag aldrig haft dåligt samvete mot är dock migsjälv!

I stället borde jag vara stolt över att jag tagit hand om barnen, gett dem trygghet, en bra anknytning, massor av tid och engagemang. Det går bra för dem, de är trygga, de mår bra nu, eller åtminstone mycket bättre. Vi har det bra idag!

Jag borde vara stolt för jag tagit mig ifrån relationen (det är jag faktiskt), den relation som stal all min kraft och livsglädje. Jag var en bra hustru, det var han som gjorde mig sjuk!

Jag har inget ansvar gentemot mina föräldrar och deras mående!

Jobbet sköter jag trotts allt mer än klanderfritt, får mycket beröm av kunder, faktiskt så mycket att någon kollega har frågat "hur bär du dig åt?", vi utvärderas ständigt och det brukar se mycket bättre ut för mig än för många kolleger, så en viss avundsjuka...kanske kan man få dåligt samvete för det också???

Jag har nog en liten med horn i pannan som sitter i örat och väser, kanske hör det ihop med att jag i skolan blev kränkt av en del klasskamrater och jag var lättkränkt. Självförtroendet kanske är skavt och kanske är det det som gjort att jag hamnat i ett medberoende och inte vågat stå upp för mig själv. Eller så kanske jag har "ärvt" av mamma, att man ska alltid ställa upp för andra. Kan inte komma ihåg att vi någon gång pratat om att jag är viktig. Mamma har alltid ställt upp för alla i tid och otid men så vet jag att hon också har ett medberoende. Hennes pappa, min morfar, missbrukade. Många i den delen av släkten gjorde det.

Får ofta höra att jag är lik min mormor, samma livsöden, vi hanterar saker på samma sätt, säger samma saker... Min kära mormor dog då jag var tre år, har inget tydligt minne av henne men känner en enorm ömhet då jag ser bilder på henne, jag älskade henne och hon älskade mig. Det fanns speciella band, kan framkalla bilden av hennes tapeter i köket, där matade hon mig och det var säkert förtroliga samtal som fördes där. Önskar så att jag kunde få henns råd och visdom. Hon var en tuff kvinna, hon skiljde sig, på 50 talet var det mycket ovanligt. Hon bröt sig också loss, men hon fortsatte att ställa upp för morfar som ganska snart efter dog pga sina missbruksskador, hon gav honom lugn och han somnade lycklig.

Svaga kvinnor som hamnar i ett medberoende kanske man kan tänka, men tänk om det är precis tvärt om. Vi hamnar i det och är så starka att vi inte ger oss, därför stannar vi så länge i destruktiviteten att vi måste skydda oss med ett medberoende och försvagas... fast fortfarande så starka att vi kan ta oss loss.

Kanske har det dåliga samvetet gått i arv...

DU ÄR DEN VIKTIGASTE PEROSNEN I DITT LIV!