Rosorna vissnar i studentbuketten...

...men länge ska du minnas deras doft! Det är en rad ur en fantastisk dikt som min klass fick av vår lärare, den dagen vi tog studenten! Då låg alla vägar öppna, möjligheter, spänning och vad gjorde jag av livet? Ibland kan jag ångra att jag inte tog fler chanser och vissa val skulle jag kanske inte gjort men jag vet fortfarande inte om livet varit bättre och lättare då. Kanske gjorde jag det bästa av de möjligheter som fanns.

Med studentfest avklarad, barnen på sommarlov, barnen med kompisar, pojk och flickvänner, bortresta, massor av planer och jobb, jag känner mig ensam och tom. Studentfesten var tuff att anordna själv med allt som skulle fixas rent praktiskt innan, en hel del missöden på vägen. Vårt älskade husdjur dog och det var bara att rycka upp sig och fortsätta fixa. Men på studentdagen var allt minutiöst ordnat, den dagen var nog den dag jag var minst stressad och kunde njuta lite av festligheterna, vädret var sämsta tänkbara men det löste sig ändå. ganska besviken på det som kallas min familj, pappa hjälpte mig med vissa saker som att gå på systemet och fixa viss hämtning själva studentdagen men fö kände jag inte mycket stöd från de andra. Känns sorgligt, vi som alltid stöttat och hjälpt varandra, nu när navet-mamma inte finns så glider allt iväg. Tur att en av mina bästa vänner med familj (även utflugna barn med sambos kom), det känns mer som min failj att vara med dem. Allt gick bra, saknaden över dem som inte kunde vara med var stor, speciellt mamma, som hade glatt sig så. Jag stod upp men dagen efter var jag helt slut, det har tagit över en vecka att bli något så när ok igen, har varit helt dränerad på all energi men jag var rädd att jag skulle falla ihop under festen och det skedde i alla fall inte! Jag var ganska nöjd och studenten själv, var nöjd och glad.

Barnens pappa kom och var inte helt nykter och värre blev det under kvällen, ok då han kom men knappt så han kom ute genom dörrarna när han skulle gå, jag stängde fort! Förmodligen blir det snart ett behandlingshem för honom och det ser vi fram emot, just nu är han väldigt kontaktsökande och dryg. Sen får vi se, jag har inga stora förhoppningar men hoppas att vi anhöriga kan få ngt stöd.

Ett av barnen är utomlands på konfirmationsresa och det är tomt, jag måste börja planera för konfirmationen men saknar min älskling så. Jag är nog en löjlig mamma som alltid vill ha barnen med mig och nära, känner mig inte helt hel utan dem. Inser att jag måste börja skaffa mig ett eget liv, jag behöver egentid och ändå är det så svårt.

Senare i sommar planerar vi att resa bort, alla barnen och jag, härligt att alla vill med!

Med stor glädje har nu äntligen beskedet kommit angående huset, det är mitt och helt säkert från kronofogdens utmätning hos X. Det ger mig åtminstone en viss trygghet men vi lever ändå till stor del av