Resan vidare

Hur kommer man vidare i livet när livst stått på vänt i över 15 år? Orkar man leva med såren, eller kan de rent av läka och bara ärr kvarstå? Hur mycket orkar man innan man helt faller samman utan att resa sig?

Frågorna är många, svaren få.

Min mentala resa började på allvar för tre år sedan, då jag var utmattad och sjukskriven för första gången. Då träffade jag en fantastisk psykolog, en kille i min egen ålder, jag undrade hur han som man skulle kunna förstå men gav det en chans om än skeptisk. Han förstod, han ställde de rätta frågorna, han var tuff och utmanande. "Älskar du din man?", jag kunde eller vågade inte svara, gången efter visste jag svaret och att erkänna för sig själv. Liksom många i liknande situation älskade jag de fina bitarna av min man, men de andra, de var förfärliga och jag fick ju honom som ett helt paket, vilket gjorde att jag började min mentala resa mot frihet.

Tog åt mig mindre av vad han sa men ändå var det tärande och trotts att han flyttade så kvarstod stressen. Idag träffar jag en annan psykolog, inte lika utmanande mycket tänkande men jag tror det ska bli bra. Ägnar mig åt mindfulnessövningar, har fått nya, de gamla fungerade sämre denna gången, kanske för att jag hade andra minnen med mig, andra förväntningar...

Första gången tyckte jag det var "flummigt" men det fungerar och jag har gått kurser och skaffat mig mer kunskap, mindfulness kan användas på många sätt och det fungerar. Det har lika god effekt som antidepressiva vid en lindrig depression, gärna i kombination med KBT.

Idag känner jag en spirande förväntning, det är som jag vill skrika Ronjas vårskrik. Jag tror jag är på väg att bli frisk, vet att vägen är långt till ett fullständigt välbefinnande. När man har känt att man inte vill dö men inte heller orkar leva, ja då är det tungt. Nu både orkar och vill jag leva, vet att det är mycket som väntar på mig.

Vila, plocka bort så mycket stress som möjligt, förenkla, egentid, göra positiva saker, träffa positiva människor, att tilllåta sig att sitta i solstolen, njuta av solen, vinden, fågelsången, att uppskatta det lilla i vardagen, att hitta en sak som är positiv, varje dag, det är några saker som hjälp mig på vägen. Att våga prata med andra är läkande, visst märker man att alla inte orkar med, då slutar man, eller tar en lätt variant. Denna gången har jag nästan inte pratat med någon om min sjukskrivning och hur jag mår, har inte haft det behovet.

Det kan vara svårt att förstå för andra hur man mår, utmattning, oavsett orsak kan väcka tankar som "vad lat hon är" men det handlar inte om lathet, det handlar om att hjärnan är slut.

Kosttillskott som jag mått bra av är Johannesört, hög dos samma effekt som antidepressiva men utan bieffekter, går bra att ta om man inte äter andra läkemedel eller p- piller, märker ett större lugn men hoppas kunna trappa ner i sommar. Läkaren har velat sätta in antidepressiva, visst ansese jag ha haft depressiva inslag i min utmattning men är det så konstigt. Jag har under alla år vägrat ta antidepressiva, lugnande och sömntabletter. Vill inte, säkert fungerar det bra för många och ibland tom. en nödvändighet och jag ser ABSOLUT inte ner på dem som tar, vars och ens beslut. Jag har valt att hantera ångest med andra medel, andning, mindfulness, tankar mm. för mig har det fungerat men jag har heller inte haft så kraftig ångest men å andra sidan kanske det är för att jag lärt mig att hantera den i stället för att döva, sätta plåster på.

Magnesium har varit fantastiskt, citrat för min del, tas upp bäst, mycket piggare, sover bättre, mer fokuserad, orkar mer utan att jag för den skull ska ta ut mig, nu ska jag läka med att göra så lite som möjligt, det är mitt "gips" för den brutna hjärnan.

I rehabgarantin får man 10 besök med KBT möjligen kan man få 10 till efter en tid, är man inte frisk då så hänvisas man till psykiatrin, där älskar de läkemedel. Bara tanken på att börja om med en ny person, en person som är skolan till att se det sjuka mot psykologen som ska värna det friska. Tänk om man bara erbjudit ett visst antal behandlingar till någon med en annan sjukdom, de var på bättringsvägen och hade goda förutsättningar att bli helt friska, men de fick bara 10 behandlingar och blev sedan snabbt sämre. Detta skulle väcka ramaskri, men för oss som är traumatiserade, vill bli friska, kämpar varje dag, vi sätts på undantag. Psykiska diagnoser är något fult som man inte ska prata om, precis som det var för 100 år sedan, kanske något bättre. Jag vägrar, jag är stolt för den jag är, inte för det jag varit med om men jag vet att jag kan tillföra mycket och då!

Jag har en dröm, att kunna göra studier, att hjälpa andra i liknande situation för kunskap och stöd där ute i verkligheten är så dåligt!

Jag är säker på att jag håller på att bli frisk! Nu gäller det att fortsätta spara på krafterna, bygga upp och vila, fast att kunna känna glädje igen är en obeskrivlig känsla.

The best way to make your dreams come true, is to wake up!