Sista tiden har jag nämt PTSD vid några tillfällen och tänket idag fördjupa mig lite i detta. En ganska okänd diagnos för många och något som många läkare inte alls ens har med i sina beräkningar. Känt är att man efter att ha varit med om en naturkattastrof, krig och andra fasansfulla händelser kan utvecka PTSD (post traumatiskt stressyndrom som översatt betyder efter trauma= förfärlig händelse utvecklat onaturligt hög stressberedskap). De som kommer från krigsdrabbade länder eller de som varit med i krig kan utveckla detta. Men vad som det inte pratas om är att man kan utveckla detta efter en mängd andra traumatiska händelser också. En svår separation, dödsfall, arbetslöshet mm. upprepas händelser/trauman så ökar risken för att utveckla PTSD.
Då kanske det inte är så svårt att förstå att de som levt i missbruks/destruktiva/misshandelsrelationer kan utveckla detta. Vad man sällan talar om eller ser då man läser om PTSD är det psykiska våldet, det tas upp fysisk misshandel, våldtäkt, rån mm. Återigen är det osynliga psykiska våldet borträknat. Tortyr kan man läsa om och psyksik misshandel är tortyr.
Man utvecklar en hög stressberedskap för att alltid vara på sin vakt och kunna fly om det behövs. Det tar på kroppens krafter och det kan utvecklas till ett utmattningstillstånd/depression, läste en studie där drygt 50% av dem med utmattningstillstånd hade ett PTSD, något som läkare och terapeuter ofta missar för de är fokuserade på framtiden och glömmer lätt bort triggande faktorer i bakgrunden. I studien hittade man också att många med utmattningstillstånd led av ADHD, men det utelämnar jag här.
Symtom på PTSD kan vara en utmattning/depression som inte läker. Känsla av konstant stress, mardrömmar, att man kan återuppleva det traumatiska och ibland inte skilja på om det är nu eller då... det är vanligt med social isolering, man undviker situationer som påminner om händelsen (hur gör man om hela ens vardag varit fullt av trauman?) man får ångest i situationer som påminner om händelsen, irritabilitet, sömnstörningar, minnen av händelser och paralella händelser är bortsuddat, helt eller delvis. Man kan bli extremt rädd vid oväntade händelser eller ljud och de kognitiva funktionerna är ofta nersatta (minne, koncentration mm). Symtom som på många vis påminner om utmattningstillstånd och depression men där det finns en eller flera klara bakomliggande trauman.
Man brukar kalla det akut PTSD om det varit mindre än 3 månader, Kroniskt PTSD om det varat i över 6 månader och det finns även något som heter komplext PTSD, desto långvarigare och svårare ett trauma är, desto större är risken för att utveckla PTSD och att drabbas av svårare PTSD-symtom. En del kunniga på området menar att trauman i hemmiljön och upprepade sådana är sätter svårare avtryck än om man är med om en svår händelse som inte är förknippad med hemmet.
Så alla som blivit misshandlade eller levt i en destruktiv relation, kanske med en missbrukare, kanske kan det vara detta som ligger och stör ert välmående, kanske därför man inte kommer igång på det vis man önskar, trotts att personen kanske är ute ur ens liv.
- Förlust/separation - 98,6 procent
- Omsorgssvikt - 91,4 procent
- Fysisk misshandel - 80,0 procent
- Sexuella övergrepp - 74,3 procent
- Emotionella övergrepp - 85,7 procent
- Övriga trauman - 91,4 procent
- Bevittnat våld - 87,1 procent
- Missbruk inom familjen - 75,7 procent
Behandlingen ska ske av traumakunnig psykolog/psykiatriker, gäna med kompetens inom KBT/EMDR/hypnos. Jag hittar ingen sådan person i den del av landet där jag bor, åtminstone inte där de är rekommenderade av landstinget, däremot finns bra centrum för krigsdrabbade med PTSD, jätte bra för dem. Ibland undrar jag hur bra svensk sjukvård egentligen är!
Det har känts tungt sista tiden för mig, det fungerar dåligt att arbeta och alla mina symtom från förra året är tillbaka i full skala, trotts att jag berättade detta för läkaren skriver han förbättring i läkarintyget och arbetsuppgång planeras under våren, något som psykologen starkt avrådde ifrån. ja ja, sådant sätter ner mig än mer, remissen för långtids samtalsstöd som både psykologen och jag poängterade att den måste vara FYLLIG, skrev han bara min ålder och utsatt för långvarig stress. Fylligt? Knappast! Nytt rehabmöte om några veckor, då får jag ta upp det, känns som en omöjlig kamp och det tar av krafter jag inte har. Bara att ta mig till jobbet är mer än vad jag orkar, sedan härdar jag ut i 4 timmar innan jag försöker ta mig hem, vilket inte alltid är så lätt. Glömmer vart jag satt bilen, kommit på mig med att inte veta vart jag är på väg, inte hittar om jag inte ska köra raka vägen hem. Ibland får jag stanna bilen och vila för jag är så yr att jag känner att alla intryck flyter ihop till en enda soppa. Det är inte kul och jag vet vad som bör göras, total hjärnvila = sjukskrivning men det känns som ett nederlag. Jag vet också att jag kan bita ihop, kämpa på i 6 månader, ett år... innan jag faller totalt men är det värt det? Hur blir det sedan och orkar jag ta mig upp en gång till?