Jag kan längta efter att få sätta mig ner vid datorn och skriva av mig här. Tiden räcker sällan till det jag vill och vissa krav på avskildhet och lugn har jag när jag ska skriva.
Har varit enormt trött, en liten svacka, efter allt för mycket jobb men jag märker att jag reser mig ganska fort. Visst känns det botten när man knappt orkar få mat på bordet till barnen, när man själv är för trött för att orka äta på kvällen man längtar bara till sängen och huvudet känns som mos.
Efter veckans Naprapatbesök och kraniosakral terapi känns det betydligt bättre. Vet inte vad som skedde men när han behandlade punkter i huvudet så stack det i kroppen, nästan som när en fot har somnat men tvärtom, en pigg känsla, som om kroppen håller på att vakna. Det var tydligt att om jag fick behandlingen på vänster sida av huvudet så kändes det mest i höger kroppshalva och tvärt om, var tvungen att fråga. Inuti hjärnan är det ju så att höger halva av hjärnan styr vänster sida av kroppen, hos de allra flesta. Det var lika dant här. Han tyckte att jag svarat bra på förra behandlingen och hittade nu lite blockeringar/spänningar mellan sköldkörtel och hjärta, när han löste detta så kom den gamla bröstsmärtan upp igen men det la sig snabbt. Känner mig mycket lugnare, tryggare och mindre stressad, helt enkelt normaliserad.
Har de sista två dagarna orkat göra lite efter det att jag jobbat, putsade tre fönster en dag, och städade lite extra i går. Känner mig nästan manisk då jag orkar detta, vet att jag försöker att inte ta ut mig helt, utan spara på krafter. Har man gått på reservkrafter i så många år så är det inte konstigt, jag vet inte vad som är normalt, har tappat det, någonstans på vägen.
Idag har jag lovat mig själv att bara kolla jobbmejlen men inte mer, ska samla lite krafter och försöka hinna ut och gå en runda.
Läste en artickel om sömnbrist hur en natts sömnlöshet ger liknande skador i hjärnan som vid en härnskakning, efter 15 år med bristande sömn så undrar jag vilka skador min hjärna har fått. Har också funderat på hur länge jag gått i en depression, utan att ha vetat om det, säkert i 8-10 år. Det är hisnande men det förklarar ju mycket och det visar på hur otroligt påverkad man blir av att leva i en destruktiv relation och att man inte tar sitt egna mående på allvar. Jag är otroligt tacksam att jag tagit mig ur relationen och har ett nytt liv på gång, känns spännande och kraftgivande. Jag är värd att ha det bra.
Ställer inga krav alls på X vilket medför att barnen mycket sällan får träffa honom och de frågar sällan numera. Vi var ute och åt med honom en kväll, för att barnen skulle få träffa honom lite, mitt förslag. Han kommer dit berusad, inte så att andra märkte det men tillräckligt tydligt för att jag skulle märka det omgående, lite yvig, lite pratigare, lite tyngre haltande gång. Även om jag vet att hans bästa vän är flaskan så är det svårt att förstå och acceptera de val han gör, att komma till ett första måte på lång tid och då vara berusad. Eftersom de inte har rättigheter på det stället vi var på så fkunde han inte spä på under kvällen, men jag trodde han skulle storkna när han hörde att han bara kunde få en mellanöl, hans reaktion var inte nådig! Kvällen förflöt bra, barnen hade trevligt och vi åt gott, X erbjöd sig att betala notan och det fick han naturligtvis, även om det inte var det som var avsikten.
Tänk vad sprit, droger och andra missbruk kan förstöra mycket för många.
Min lilla dotter har fått sin första pojkvän och tro hon var snabbt på det till skolan idag. Ett bra val, en snäll kille som verkar väldigt mjuk och gullig. De träffades av en slump då vi var iväg på vår lilla helgtripp, går i samma klass och de hade väldigt kul. Så söt och oskyldig kärleken kan vara när man är 9 år! Undrar om och när jag får bli kär?