... i livet. Det är en fantastisk spirande, härlig känsla som just nu finns i min kropp och själ. Vet inte vad som hänt men det känns lite som att vakna upp, allt är klarare, jag ser detaljer, orkar lyssna och ställa följdfrågor när barnen berättar, jag kan skratta, äntligen lever jag.
Tänk om jag kunnat sätta fingret på vad det är som gjort att jag mår så bra, då hade jag blivit rik! Själv tror jag att det är flera faktorer, x et har varit lugn och vi har bara haft en mejl kontakt, vi har en weekendresa att se fram emot. Barnen har inte varit hos sin pappa ordentligt på över två månader, faktiskt inte sedan innan semesterresan i juli... Det gör att de är lugnare, bråkar mindre, kanske inte så hjälpsamma som jag behövt men det är hanterbart. Sedan tror jag att även "intesvar" från ledningen har stärkt mig i att det faktiskt är en dålig vård, det är inte bara jag som känner att jag hamnar mellan stolarna, de kan hänvisa mig till socialtjänsten men socialtjänsten hänvisar mig till sjukvården och så länge vi inte har problem med missbruk och kriminalitet eller att ekonomin sjunker så har vi inget inom socialtjänsten att göra. Tror också att en ny omgång hos psykologen är positivt och stärkande, har kommit med i en grupp som även ska fokusera på smärta, det blir ett nytt fokus och även kontakt med naprapat, ska bli spännande. Det är denna helhet jag efterlyst. Sedan ser jag mig inte som en smärtpatient men visst känns det i nacke och axlar/rygg ibland, visst biter jag ihop käkarna och när jag blir stressad så känns det som influensavärk i kroppen. Hoppas mycket på detta att det kan vara sista biten mot ett totalt välbefinnande! Återkommer och berättar mer!
Många små saker som ger hopp och som gör att jag orkar kämpa på lite till. Barnen mår bra just nu, visst blir det kaotiskt ibland med en eller oftast två som är ledsna samtidigt (de två minsta), de smittar liksom varandra och är den ena ledsen, som i går mellankille. Då tröstar jag honom och då blir lillasyster avudsjuk och känner att hon inte är älskad, så går jag lite till henne och då känner mellan att jag inte bryr mig om honom...
Tvättmaskinen lsutade fungera men jag lyckades fixa till det, var som tur var bara ett filter som satt igen. Känner mig faktiskt lite duktig när jag kan fixa saker, jag är ju inte den tekniska tjejen, jag har andra kvaliteter!
Det negativa med att må så bra som jag gör just nu är att aptiten också blir bra, men trotts detta så har jag gått ner 7 kg sedan jag startade i slutet på Augusti, ganska ok med tanke på att hormonerna är i obalans i en utmattad kropp! Fast det känns mer och mer som jag får både min kropp och själ tillbaka så jag misstänker att hormonbalansen är på väg att normaliseras! Sedan gäller det "bara" att fortsätta vara rädd om sig, inte ta ut sig och samla krafter alltid då det går. Fortfarande har jag inte så mycket ork som jag önskade.
Jag vet fortfarande inte när barnen ska till sin pappa, han har lämnat "återbud" två helger på rad som var hans, vi planerar ett liv utan honom nu, så får han ta om det finns en lucka i vår planering, vi kan ju inte bara gå här och vänta och inte göra något... Förra helgen var vi på bio och såg LasseMaja filmen, en glad film som man mådde bra av, många i publiken applåderade när filmen var slut. Kul att hitta en film som både en 9 åring och en 15 åring kan gilla och som tilltalade mig med. Alla barnen har älskat LasseMaja böckerna.