... på hur många behandlas i vården. Hur man slussas runt, utan tanke, utan plan, alla borde få en vårdplan. Vi som varit med om trauman kan se och te oss friska men vi är det inte. När jag hör hur flyktingar har förtur till traumacenter och andra får söka sig till psykiatrin men inom psykiatrin anses de inte tillräckligt sjuka. Är det den svenska sjukvård vi är stolta över?
Att man tar bort de få saker som kan få en sjuk människa att må bättre, när annars gör man så? Kontentan av detta är att vi som ser friska ut och "bara" har varit med om psykisk, fysisk mfl typer av misshandel/terror, som snällt arbeter på, som tar hand om våra barn och som år efter år blir sjukare och sjukare för krafterna blir färre och färre, men som ändå fortsätter kämpa. Vi kämpar för våra barn, för att de ska klara skolan, må bra, få träffa den förälder som brister i sitt föräldranasvar, som tar striderna med den andre föräldern, som står tillbaka ekonomiskt, är vårt lidande mindre än någon som flytt från ett krig?
Oavsett trauma så borde man ha rätt till hjälp och när man hittar något som fungerar så ska man inte dra in detta. Tänk om man på vårdcentralerna kunde hitta alla de som mår dåligt men som inte vill gnälla, tänk om man kunde hjälpt dem INNAN de blev riktigt sjuka.
Stress kan leda till en ökad risk för hjärt kärl sjukdomar, diabetes, cancer mm. Varför tar man det inte på allvar? Har man höga blodfetter, högt blodsocker eller högt blodtryck så ska detta behandlas men stressen kan man inte mäta och då struntar man bara i det.
Jag är arg, trött, sliten för jag sover dåligt, sjuka barn, mycket på arbetet, barnen är ytterst lite hos sin pappa, inget positivt händer och händer det så orkar jag inte genomföra det. Har haft en riktigt, riktigt låg helg, då allt känts meningslöst, ingen livskvalitet över huvud taget. Nu känns det bättre men det har övergått i ilska och frustration! För 16 år sedan fick jag ett barn som höll på att dö ifrån mig, fick jag stöd? NEJ! För För 15 år sedan blev barnet dödssjukt igen och får 14, 13,12, 11, år sedan, När han var 6 år fick han för första gånge lite hjälp. Jag har avrit sjukskriven under många av dessa år men har jag erbjudits något samtalsstöd? NEJ! JAg har sökt hjälp för jag inte orkat ta hand om två sjuka barn Hjälp? Nej bara vetskapen om att jag var gnällig och att barnens pappa som var så trevlig gott kunde behöva dricka lite! Jag har sökt hjälp för magont hos barnen, har de fått hjälp? NEJ, däremot har jag fått veta att jag skulle ta större ansvar och inte lägga skulden på barnens pappa! (frågade om en besvärlig hemsituation kunde vara orsaken). Jag vill skrika, JAG TAR ANSVAR!, ett överansvar och jag drunknar snart i det! Det har varit perioder, jag är inte stolt över dem, men de ligger ett par år tillbaka i tiden, så jag kan prata om det nu. Jag var agressiv, det var tiden innan x et flyttade, jag kunde skrika på barnen och långt där inne så önskade jag att någon skulle höra, att någon skulle se, förstå att jag mådde dåligt, en anmälan hade varit en befrielse, en möjlighet till hjälp. Nu är allt lugnare, jag är stabilare, x et är delvis ute ur våra liv och påverkar åtminstone inte dagligen, barnen är större och klarar mer och mer själv. Det vi inte riktigt hittar tillbaka till är vardagsglädjen. Jag funderar mycket på hur mitt dåliga mående har påverkat barnen och hur jag har skadat dem jag älskar mest, det är ännu en smärt jag får leva med.
Alla ni där ute som kämpar, fortsätt kämpa det finns en lösning någon stans!!! Jag ska fundera och återkomma men vi måste göra något!!!