När det händer något onormalt i vår vardag gör vi allt för att det ska kunan förstås av vårt förnuft. Händelser kan vara dödsfall, förlust av något- en person, ett husdjur, ägodelar, ekonomi, arbete, sjukdom- hos en själv eller nära anhörig, traumatiska händelser, olyckor mm. Detta kallar vi ofta för sorg, när vi läker så går vi egenom en sorgebearbetning eller läkning om vi gör detta på rätt sätt så blir vi hela men ärren finns alltid kvar, vi kan inte utplåna händelsen men vi kan ändå få ett rikt och lyckligt liv, vi kan se tillbaka utan att hamna mitt i sorgen igen.
Om man utsätts för misshandel, psykisk eller fysisk så försöker man förstå detta och den som misshandlar lägger oftast skulden på offret, till slut tror offret att det är dennes eget fel. Det börjar ofta med komplimaning som har en negativ klang, eller som kräver en uppoffring (du som är så duktig, smart och snygg... inte behöver du umgås med xx?/ klä dig i...) Det låter som omtanke men har ett bestämt mål att hamna i övertag. Att ibland höja till skyarna och ibland kränka gör också offret instabilt och nerbrutet. Ofta får jag höra " men han har ju en så fin sida också..." Visst finns det två sidor, i alla relationer skulle jag vilja säga, men i destruktiva relationer är det nedbrytande. Eftersom det finns en fin sida så tror man att det kanske är så förövaren är, på riktigt, att det dåliga är tillfälligt och om man själv bara "skärper till sig" som förövaren vill så blir allt nog perfekt. I nyförälskelsefasen vill nog de flesta vara varandra till lags och redan här har föröaven lätt att ta makten och i tagt med att förälskelsen lägger sig så har han offret som i en liten ask.
Man kan dela in normaliseringsprocessen i tre faser;kontroll, isolering, växling mellan våld och värme.
Kontroll; förövaren kontrollerar sitt offer på ett "snyggt" sätt som kan tolkas för omsorg, mån om att offtet ska klä sig på ett speciellt sätt, kör henne till olika ställen, vill umgås bara de två- vilket alla kan vara symatiska handlingar i lagom dos och när de är avsedda som hjälp och inte för kontroll/ manipulation. Ofta tappar offret kontakten med många vänner ocg familj och paret blir mer och mer isolerade, eventuellt enbart med umgänge av förövarens familj och vänner.
Isolering; I takt med att allt trappas upp och blir en vardag för offret blir de allt mer isolerade, kanske har offret ingen att atla med om det som upplevs, man anpassar sig för att det blivit vardag och för att slippa mer våld. Det som offret utsätts för nu hade aldrig accepterats i början av relationen! Ofta har offret också tagit över förövarens negativa bild och det är lätt att tro allt det man kan få höra av föröveren ( att man är dålig, ful, tjock, osympatisk, psykiskt sjuk, att det är man själv som är den egentliga förövaren och triggar allt...)
Växling mellan våld och värme; är ett effektivt sätt att hålla kvar någons hopp om förbättring, offret vet inte längre vad som är acceptabelt eller oacceptabelt inom ett kärleksförhållande.
Förövarens våld är en självklar del inom relationen och våldet har blivit grövre i takt med att det har normaliserats. Alla gränser har suddats ut och många gånger vet inte offret vem hon egentligen är, vad hon vill och vågar. Livet har blivit en kamp för att överleva! Offrets självförtroende och självkänsla undergrävs under hela processen. Hur är verkligheten egentligen?
Att lämna; behöver inte innebära att offret slutat älska, men är rädd om sitt eller barnens liv, inte orkar mer. En normal relation är också mycket knuten till hopp och i snitt tar det 5 år att avsluta en relation från första tanken till skilsmäss, detta är samma vid en destruktiv misshandelsrelation. Dessutom är de destruktiva banden mycket starkare och offrets självkänsla/självförtroende allvarligt skadat och det sociala skyddsnätet ofta väldigt försvagat, det finns kanske ingen som kan hjälpa.
Att bli fri handlar om att bli fri från de känslor som bundit offret till förövaren, kärlek, hot, rädsla, våld, misstro... Att hitta tillbaka till sin egen tolkning, att det man känner är det rätta.
Att förstå att man inte var ansvar för våldet utan faktisk ett offer är en intelektuell resa.
Samhället bör ta detta på allvar och det är inget privat problem utan ett problem för samhället. Det är svårt för offret att själv ta första steget så ett stöd från omgivningen är mycket viktigt, att man reagerar om man ser något, eller hör att t.ex. grannen blir misshandlad. Ett första steg för andra är att visa att man ser men det är offret som måste ta steget och det är bra om en anhörig kan stå kvar och stötta, även om det är tungt. Ibland orkar inte anhöriga se på traumat och att offret gör valet att stanna kvar men alla lögner gör att offret lever innesluten i alla dessa lögner och det kan vara svårt att se klart. Desto tydligare anhöriga/ vänner är, desto större är chansen att offret till slut kan se bitar av det som är tydligt för omgivningen och våga be om hjälp.
Att ställa sig frågan VARFÖR är meningslöst, ingen kan förstå!
Film om normaliseringsprocessen https://www.youtube.com/watch?v=nQNq5kag1-I