Jag förundras över vår mentala kapacitet, hur vi har förmågan att anpassa oss till de allra värsta tänkbara händelser och efter ett tag är det det som utgör normen för det normala, trotts att vi vet att vi haft ett helt annat liv tidiagre. Jag har tidiagre skrivit om normaliseringen i destruktiva relationer men det är värt att lägga fokus på denna process igen, för att förstå varför man kan stanna i en relation som egetligen är heltokig och innebär smärta. Ska ge några exempel.
Att börja skolan, först känns det jätte konstigt men efter några veckor flyter det bara på utan att man tänker så mycket. Sommarlovets första dagar känns konstiga, vad ska man göra??? sen har man massor att gör... tills skolan börjar igen och man undrar hur man ska orka det... normalisering!
Att få barn ställer livet man tidigare levt på sin spets, det krävs annan planering, man har ett eller flera barn att ta hänsyn till, det kan vara svårt i början men ganska snart rullar det bara på, barnen växer upp och helt plötsligt undrar man hur man fick ihop de där småbarnsåren med sjuka barn , arbete, familj och vänner... normalisering!
Båda normala vardagliga händelser och svåra livsavgörande händelser normaliserar vi, ofta utan att ens reflektera över det.
Just nu har mitt tokiga jobbiga sorgsna liv blivit normaliserat, jag tänker och reflekterar inte längre på vad jag gör och hur jag ska orka, jag bara kör på och jag undrar ibland vad jag gjorde av min tid innan. Jag är ledsen och trött, måste sova på eftermiddagen för att orka med kvällen. Jag gråter ofta men inte lika ofta som för någon vecka sedan. jag är smärtsamt medveten om att det kommer att bli värre men försöker också njuta av de bra stunder jag har med mamma och tänker ofta på allt kul vi haft... också kommer tårarna!!!
Det är svårt att arbeta och koncenterar mig på det som känns allra minst viktigt just nu, ska slutföra vissa arbeten och sedan ska jag ägna mig åt de personer som är viktigast i mitt liv! Barnen ska snart ha sommarlov och deras pappa har lovat att ställa upp och göra kul saker med dem så jag kan vara hos mamma. Vet inte hur jag ska få ihop sommaren, nu har jag åtminstone timmarna då barnen är i skolan att enbart vara med mamma, utan att jag behöver ha dåligt samvete för dem. En dag i taget, en timme åt gången.
Vi har mött fantastiska människor i vården men vissa till synes enkla saker fungerar inte, mycket papper och samtal som ska fixas, att sköta detta själv när man är sjuk måste vara helt omöjligt.
Konstigt vad en sådan här sak kan skapa konflikter inom familjen, jag har ett syskon som inte vill veta merän det allra viktigaste och då är det jag som ska avgöra vad som är viktigt, fick ett samtal från sambon som bad mig vara mer positiv av det jag delade med mig av till mitt syskon, eftersom hen blev ledsen! Nu har jag bestämt mig för att de får fråga så svarar jag men jag ska inte vara något filter mellan dem och verkligheten. Jag tror det bästa är om alla vet lika mycket, då har man också möjlighet att stötta varandra, nu blir jag väldigt ensam, eftersom det är jag som är med på alla läkarbesök, behandlingar mm. Ensam är stark heter det ju men jag vet inte...tycker det är egoistiskt av mitt syskon och kan bli både arg och ledsen.
Har några vänner som varit stöttande, andra som inte hört av sig sedan de fick veta, någon som tar hand om min minsta så jag kan vara hos mamma de helger jag har barnen. Men som ensamstående är man verkligen ensam när livet ställs på sin spets.
