Jag kämpar verkligen med att försöka tänka positivt, tycker att det går ganska ok faktiskt, det är inte lätt att tänka i nya banor, hjärnan är inställd och tänker lätt i gamla banor, en ny tanka ska tänkas många tusen gånger innan den sätter spår i hjärnan som kanske kan sudda ut de gamla invanda.
Sitter och väntar på besked från mina föräldrar, de är just nu hos läkaren som ska komma med domen. Jag är orolig, tårarna spränger innanför ögonen och jag kan inte komcentrera mig. Store killen är hemma, har sovmorgon och jag vill inte att han ska se min reaktion, de ska ju inget få veta innan jul. Jag hatar hemlighetsmakeri.
Trotts min sorg så har ångesten lyckats hålla sig ganska borta, oro men inte den förlamande ångesten som sliter och drar, Jag tror det är den kraniosakrala behandlingen som hjälpt för ångesten och oron minskade i samband med att jag började på behandlingen.
Min nygamla kompis hörde av sig härom dagen och undrade varför jag inte hört av mig på länge, det värmde, någon bryr sig och jag lastade över lite på henne, inte för det hjälper direkt men det känns lite lättare när någon annan vet hur man har det.
Var med dpottern hos tandläkaren i går, några tänder som kommer tätt och det är risk för att rötterna blir skadade och kanske får man dra ut de andra paret tänder och trycka fram, ihop och slipa till så det blir snyggt, det är ju så viktigt med fina tänder och hennes tänder är fina i färg och form så det blir säkert bra till slut. Hon ser fram emot att få tandställning och det är tur att man bor i Sverige så man kan få det bekostat och slippa betala själv, alla allvarliga fel korrigeras gratis. Jag hade fula tänder som liten och hade tandställning under några år men sen blev tänderna fina, men bara något år efter att jag sluppit tandställningen så trillade jag på en isgata och slog i framtänderna så en tand blev lite lös, den växte dock, som tur var, fast och de sitter där fina än idag!
När man har något man är öledsen och orolig för är det svårt att särskilja vad som är det och en normal reaktion på något jobbigt och vad som hör till utmattningen, jag är ändå ganska övertygad om att utmattningen håller på att ge med sig, oändligt sakta och jag vet att med allt jag har omkring mig så måste jag vara försiktig med att ta på mig mer, som arbete. Funderar en del på när och hur och om jag ska gå upp i tid, tror dock att jag bör vara stabil lite längre innan jag börjar öka arbetstiden, är ju sjukskriven på 75% till den sista januari.
Nu har jag väntat några timmar och mamma har ringt, det var som vi alla befarade cancer igen, det positiva, om man nu kan säga så, var att tumörerna var små och man misstänkte ingen spridning men CT ska göras. Beroende på vilken slags tumör det är så kommer hon kanske att få cytostatika också, operation blir i mellandagarna, snabbt. Ledsen, orolig och känner mig bedrövligt ensam, hon vill leva och vara med oss och vi behöver henne här hos oss. Jag fick inte berätta för barnen fören efter jul, ja, då får det väl bli så. Hoppas att jag slipper gå igenom allt detta själv och att barnen ska lida som jag gjort med all oro. Tårarna trillar konstant men jag måste vara stark, om det nu är starkt att hålla fasaden uppe men om en timme ska jag vara i skolan och se när ett av barnen är med i luciatåget.
Jag vill att det ska hända roliga saker i vårt liv, tycker mest det är tråkigheter som händer, å andra sidan brukar det lösa sig, men allt lidande på vägen. Eller är det jag som inte ser positiva saker och liksom suger åt mig det negativa.
Tråkigheter i höst; jag utmattad, ett barn som inte trivs i skolan, allvarligt krångel med elen x2, en stulen cykel, en vandaliserad cykel, ett barn misshandlad och där förövarna tog stryptag, bilen gått sönder, mamma sjuk, ekonomin dålig, ensamhet, ingen avlastning med barnen...
Bra saker under hösten; jag blir sakta bättre, barnet som blev misshandlat klarade sig utan men, fick ut på försäkringen för stöld, vandalisering och misshandel, jag har arbete, barnen klarar sig bra i skolan, ett barn vet vad han ska välja till gymnasiet (val i januari) och har betyg för att komma in, ny bil som vi trivs med, huset står kvar efter stormarna, kraniosakral behandling med god effekt, har en psykolog som stöttar, får mer och mer distans till Xet.
Nu måste jag på med masken och snart iväg, hoppas det känns lite bättre när barnen väl är hemma! Jag vet att jag klarar detta! Konstigt men jag har kämpat för att bli stark nog att klara av nästa svårighet, typ denna, jag kommer att klara det men jag riskerar att det tar av krafter som jag inte har och att jag därmed på sikt blir sämre i min utmattning.
Jag skulle bli jätte glad om ni skriver något i gästboken, jag behöver all pepp jag kan få! Vilket språk du skriver på spelar ingen roll!