... ska din uppförsbacke ta slut? undrade en nära vän. Uppförsbacka, ja en brant bergsvägg skulle jag vilja säga. Det gör så ont. Läste att om livet hade blivit till vad man gjorde det till, så hade det varit MYCKET enklare. Just nu händer bara tråkiga saker och så har det egentligen varit i snart ett halvår, hur står man upp? Frågade psykologen och hon hade bara dåliga svar som att " håll dig själv snällt", "klandra dig inte", jag är snäll och jag klandrar mig inte, ändå står jag knappt upp.
Mamma har fått en hjärntumör, eventuellt ska den opereras, stor operation, ovisst och jag är SÅ RÄDD. Vill inte mista min älskade mamma, jag gråter, barnen gråter, jag stöttar mamma och pappa så gott jag kan. Jag slits mellan mina älskade barn och min älskade mamma, hur delar jag på mig, dessutom ska jag hinna med mitt arbete. De sista veckorna har jag flugit fram och tillbaka och skulle behöva ha en massa hjälp, dessutom blir det inte bättre av att mina utmattningssymtom/krisreaktionen ger tydliga symtom som yrsel, matthet och hjärntrötthet. För bara några veckor sedan var mamma pigg, nu är hon i princip sängliggande med andnings och cirkulationssvikt. Nästa vecka ska vi träffa neurokirurgerna, det ser ut som ett meningiom, de är ofta i sig godartade men de kan ställa till med problem eftersom de trycker på hjärnan och orsakar svullnad, hennes tumör sitter ganska illa till i ett blodkärlsrikt område. Hon är naturligtvis ledsen och orolig, en massa mediciner gör henne sjuk av bieffekter, men de måste till för att hon ska överleva. Tänk vad livet kan svänga!
Påsken var kaotisk, slets mellan att vara hos mamma på sjukhuset, fira påsk med barnen och pappa och sysken, mamma ville det skulle vara så. Först fick mamma inte ens gå på permission men till slut fick hon komma hem några timmar, jag var helt slut efter detta.
Barnens pappa är helt borta i huvudet, han får inte ihop ens de enklaste saker och logiskt tänkande fungerar inte alls. Nu när jag behövt vara hos mamma har han fått rycka ut några timmar då och då men det har verkligen inte varit lyckat. Ville inte lämna ledsna barn själv men många dagar har de varit själv hemma, det är mest den lilla som inte riktigt fixar det, killarna klarar det bra men de ska ju inte behöva ta hand om sin lillasyster, åtminstone inte alltid. En gång skulle x komma och hämta barnen, en vanlig vardagseftermiddag, då kom han i taxi, han sa han druckit en öl. Han har varit kränkande mot barnen, han tyckte säkert det var kul att kalla dem dåliga losers osv. men de blev ledsna och de sa faktiskt till honom, det tyckte jag var starkt! Flera gånger då jag hämtat barnen har han varit ordentligt berusad och ibland lite agressiv mot mig. En dag skulle han och barnen iväg mitt på dagen, då visade alkolåset att han druckit för mycket, de fick ta buss men sen skulle han köra hem dem två timmar senare, inte ok enligt mig, jag fick hitta på ett ärende och åka och hämta barnen. Jag vill inte alls att de åker med honom längre, svår balansgång, han lär ju bli jätte arg på mig och kanske på dem med.
Har funderat mycket på att försöka ta tag och se om jag kan göra mer för att skydda mina barn men socialtjänsten har inget att erbjuda, frågar man dem så undrar de om jag pratat med barnens pappa! Nästan skrattretande, vad tror de, bara för att man varit gift eller har barn med en missbrukare så innebär det inte att man är dum, bara skadad av miljön! Eftersom jag vet hur manipulativ han är och när jag pratat med kloka personer i min omgivning (som har barns bästa i fokus både privat och i yrkeslivet) så vågar jag inte, tänk om han manipulerar socialtjänsten, svartmålar mig och att han, ve och fasa, skulle få hela vårdnaden, nu tror jag inte han ens skulle vilja ha det, han mår alldelse för dåligt och är för bekväm för det men för att hämnas på mig skulle han mycket väl kunna dra igång något. Känns som jag lever på lånad tid med lånad ekonomi.