Misshandel
Fysisk misshandel vet nog de flesta vad det är och många säger ett slag så går jag. Det är en tydlig markering med fysisk misshandel, man vet vart gränsen går, ett slag är ALDRIG ok.
Men vid alla andra formerna av misshandel, psykisk, materiell, ekonomisk, vart går dessa gränser???
Alla kan väl säga dumma saker och de flesta har nog någon gång sagt något som kränkt någon annan, med eller utan mening. Alla har säkert också slagit sönder något som varit någon annans, med eller utan mening. De flesta har kanske töjt lite på ekonomiska gränser, eller inte berättat... med eller utan mening.
Så vad går då gränsen för misshandel? Alla former av misshandel kan polisanmälas, det som man inte har tydliga bevis för kommer att läggas ner, så är då misshandel verkligen misshandel om man inte har uppenbara bevis?
Jag tycker det, upprepade handlingar, kränkningar, lögner, saker som som försvinner, ekonomiska utsvävningar som man inte tar gemensam ställning till inom en relation, ja detta ÄR MISSHANDEL.
Detta var min vardag i över 15 år, kanske längre, jag minns inte riktigt när och hur det började.
Ständiga kränkningar om att man är du, behöver hjälp, inte klok... sen kommer ömhetsbetygelserna om hur fantastisk man är, vacker, det bästa som hänt, underbar... men en ursäkt tar inte bort såren i själen, lite lite som ett plåster tar bort blåmärken!
Hur man ständigt blir lurad och när man upptäcker detta så är man ständigt på sin vakt, misstänksam, vaksam, orolig och konstant stressad. Man vet inte vem man är gift med är det ängeln eller demonen och det är just detta förövaren vill, med eller utan avsikt, är det så som han säger, att jag är tokig, är det jag som överdriver...
Så snurarr det på, inte konstigt att det är svårare att ta sig ifrån en destruktiv relation än från en "normalt fungerande". Man blir insnärjd och tvivlar på sig själv, aldrig att man kommer att klara sig utan mannen, han som är så snäll ibland... Det är dessa ibland som han ofta visar upp för omgivningen, de ser en trevlig, charmerande man och ofta är han vältalig så i kontakt med vård och myndigheter är det lätt att det är han som blir trodd, inte den trasiga kvinnan. SÅ FEL!
Jag blir upprörd över att kunskapen om missbruk, misshandel, sociopati, medberoende är så dåligt inom sjukvården och inom socialtjänsten. Tänk så många människor man kunde hjälpt om man bara lyssnat! Ett så långt lidande jag haft unnan jag inte ens min värsta fiende, om jag har någon sådan.
Hur ska man som kvinna, kunna stå upp mot socialtjänsten för att skydda sina barn när man vet att de med största sannolikhet kommer att stå pan hans sida? För en tid sedan läste jag om en familj, föräldrarna skilda, socialtjänsten skötta transporterna så föräldrarna inte skulle ha kontakt med varandra. All kommunikation skedde genom socialtjänsten, pappan var dömd för misshandel av frun men skulle träffa sina barn. Vid en transport fann socialtjänsten att barnen mådde så dåligt att de vägrade köra barnen till pappan, de gjorde en rapport om detta. Pappan blev arg, drog det hela till domstol där han fick hela vårdnaden om barnen.
Prata om mardröm! Med denna hotbild måsta jag fortfarande, trotts att jag egentligen vore fri, måste tassa på tå, passa på vad jag säger och begär av barnens pappa. Även om han inte sköter sig så vågar jag inte anmäla, tröstar mig med att barnen förefaller må bra, de kan kontakta mig om det blir problem hos honom, OM han inte blir totaltokig och låser in dem och tar deras mobiler...
Hur ska man kunna vara trygg och för vem finns egentligen socialtjänsten, för de riktigt svaga, eller för dem som kan tala för sig???
Inte konstigt att man efter år av misshandel blivit traumatiserad och fått ett utmattningstillstånd. En psykolog berättade att det är allvarligare trauman som man utsätts för ofta och hemma än att bevittna en naturkattastrof eller liknande. Får man dessutom inget stöd av omgivningen så är det än tyngre. Det kan sätta kroniska spår i form av kroniska utmattningstillstpånd, PTSD- post traumatiskt stresstillstånd. Fast jag hoppas ändå kunna bli frisk, leva ett rikt liv, kunna arbeta, komma hem, vara glad och trevlig mot mina barn, allt detta orkar jag just nu inte alls.
Misshandel är aldrig ok och man blir hjärntvättad som offer men man kan välja att försöka få hjälp och ta sig loss. Den psykiska misshandlen är lika allvarlig som den fysiska, och många gånger kan en psyksik misshandel övergå i fysisk man vet aldrig om och när. Ingen misshandlad kvinna går säker! Skaffa en hemlig mobiltelefon att ha beredskap.
Många kan tycka "men lämna honom då!", jo, det är det enda rätta men när man är hjärntvättad och att misshandlaren ibland är snäll som ett lamm, ja då börjar man tvivla på om det är mig eller han det är fel på, får man dessuitom höra hur sjuk man är så är det lättare att stanna.
Hur tokigt det än kan låta så finns det en trygghet i att stanna, man vet vad man har, fast vet man egentligen det???
Det svåra med andra typer av misshandel är att man inte riktigt vet vart gränsen går men har man börjat fundera så är gränsen ofta redan nådd och det är dax att söka hjälp och stöd.
Kan inte den som misshandlar bli frisk, undrar en del och ger förövaren en chans till, han har lovat att inte slå igen... Visst kan misshandlaren bli frisk men det krävs ofta en långvarig terapi för att förändra grundläggande tankar och värderingar.
Det är otäckt att se sin egen förvandling, hur jag som ofta är rationell, tänker igenom mina beslut, inte brukar säga kränkande saker osv. hur jag blir primitiv och agerar precis som han. Det är reptilhjärnan som sätter in och gör att man blir väldigt primitiv och naiv i sitt handlande och tänkande under stark stress. Men jag kan ändå inte enbart försvara mitt agerande med att jag varit misshandlad, för trotts allt har jag alltid ansvar för mitt eget agerande, men det kan man ofta inte se fören i efterhand!