Mina barns pappa är alkis!!!...

...och han erkänner det! För första gången på alla år erkänner han och har erkänt mycket som hänt under åren. En anmälan till socialtjänsten behöver inte innebära en kattastrof utan klan leda till något annat än vad man väntat sig!

Så långt allt väl! men vad göra åt all ekonomiska problem missbruket fört med sig och som drabbar oss sekundärt, eftersom vi inte längre kan få något underhåll. Det lär bli knapert för oss men jag hoppas vi kan bo kvar. Hur kronofogden fungerar har blivit en ny erfarenhet för mig, vissa saker önskar man att man sluppit lära sig! Eftersom han står som delägare i huset så finns det en riska att de mäter in det och då står barnen och jag helt utan pengar och bostad. Blir tokarg på hur han kan fortstätta att ställa till det för oss. Trotts att man försökt skydda sig med äktenskapsförord och allt. Anledningen till att han står kvar som delägare är att jag har för låg inkomst för att ta lånen själv, så det har varit en praktisk lösning men vi har papper sinsemellan att hela huset är mitt. Men tydligen är sådant falsk säkerhet.

Just nu är X så dålig att han är inlagd, vilket är en enorm lättnad, han har supit ner sig rejält och är på gränsen till psykotisk, skicket är dåligt både fysiskt och psykiskt. Även om vi inte lever ihop så vill jag honom inget illa och han är barnens pappa även om han inte varit en närvarande och bra pappa, det är dubbelt. Självmordstankarna som han har gör att man hela tiden undrar och väntar, han har alltid varit oberäknerlig och det tär, både på mig och barnen. Barnen vet det mesta, inte riktigt hur dålig han är och att han haft självmordstankar, tänkte att det kan jag bespara dem! Just nu är min ilska mot honom enorm, han kommer inte att klara ut sin ekonomi, vi faller med och jag har inga, jag upprepar INGA krafter alls kvar.

Hur mycket ska man behöva gå igenom, det blir bättre, försöker någon trösta, men när, den ena krisen har avlöst den andra i flera år nu och jag vet inte ens om livet vi lever kan kallas människovärdigt. Jag slutar inte förvånas över hur utelämnad man är, jag har alltid betalt räkningar har inga skulder förutom på huset, jag jobbar och sliter och tar själv hand om tre barn, jag har aldrig utnyttjat några bidrag, det lilla bostadsbidrag jag fick en gång var jag tvungen att betala tillbaka eftersom jag fick en oförutsedd löneökning på 1000:- under året...återbetalning med ränta! X kommer inte att klara ut sin ekonomi själv och mig vill han inte sätta in i det, bara lite. Hur jag än funderar hittar jag ingen lösning som är bra.

Det är inte konstigt att anhöriga blir "medberoende", det ställs otroligt höga krav på alla anhöriga, inte bara när det gäller anhöriga till missbrukare. Det ställs, med eller omedvetet krav på att man ska ta hand om den som är sjuk, fixa ekonomi, praktiska saker, ordna upp sådant som den sjuke ev. ställt till med. I går försökte jag prata med personalen på sjukhuset men fick inget veta, hänvisades bara till att X var myndig och själv kunde berätta hur han mådde och vad som planerades... men nu kan han ju inte det! Nej, då har jag som anhörig ingen rätt att få veta något. Det finns ingen man som anhörig kan prata med och allt ska man fixa själv! Inte konstigt att många blir "medberoende", i många fall är det vården som gör dem till det! Skrämmande! När jag vägrar vissa saker så anses jag som okänslig, jag okänslig!!! Finns det någon rimlig anledning på att jag ska vända ut och in på mig själv, för ett x som bara ställer till det för oss? Jag talar gärna m läkare, stöttar upp, vi har grovsanerat hans lägenhet, tagit bort sprit, slängt tonvis med skräp, det tycker jag är nog!

Jag tar tacksamt emot tips på hur vi löser situationen! KRAM!