...då ska man plocka sju sorters blommor och drömma,...då ska man vara lycklig,...solen ska skina,...då ska man vara i goda vänners lag,... finns det något mer romantiskt?
Jag hoppas på solen idag, jag hoppas att jag får fortsätta att känna lycka...
De senaste dagarna har jag haft förmånen att känna lycka, härligt, barnen och jag har kunnat skratta ihop, vi har badat, plockat jordgubbar och potatis och de första gurkorna har vi kunnat skörd, det är härligt att bara kunna gå ut och plockan in... I gårkväll grillade vi och åt ett berg av jordgubbar efteråt med glass, solen sken och kvällen var ganska ljum...mmmm...
Min lyckolista; Barnen, solsken, kärlek, fjärilar, att kunna bada, sommarkvällar, trädgården, blommor, fjärilar, koltrasten som sjunger så vackert, mejl/telefonsamtal från en vän, vi är friska (bortsett från min utmattning), vi har varandra, barnskratt, vi har mat på bordet, jag har personer runt mig som ställer upp och där vi är viktiga för varandra, att skratta tillsammans med barnen, sova gott, en dag utan måsten, att få vara själv ibland, tystnaden, plocka jordgubbar, att se hur det spirar i trädgårdslandet, att kunna gå ut och plocka in de grönsaker, örter mm man behöver för dagen...
Min energitjuvslista; X, när barnen bråkar, stress och många måsten, ljud, mycket intryck, starka färger, sura människor...
Utöver sol och bad och att plocka jordgubbar, potatis och gurkor så hann vi grilla, klippa gräsmattan, städa, plocka in blommor, bädda rent i våra sängar, tvätta, hänga tvätt, inte så illa om jag själv får säga det!
Jag älskar sommaren, skulle känna mig instängd i en lägenhet vunder vår och sommar, hoppas så att vi kan behålla huset... och billigare boende går knappt att hitta, åtminstone inte om man ska bo ok. Barnen är vana vid egna rum och att låta dem dela rum skulle bli svårt, mellankillarna skulle nog fungera men är det rätt att låta en tonåring dela rum, helt plötsligt? Är en annan sak om de växer upp med det tror jag, alltid svårare att ta ett steg bakåt, jag tror att alla barn behöver eget rum och det är väl en norm som man ska sträva efter. Det tokiga är att trotts min lilla lön så får vi inget bostadsbidrag, enbart en del av lånen räknas och ca hälften av de andra kostnader man har som el, värme, vatten, sopor. I stället är man hänvisad till en hyresrätt, som det inte finns här, då ska jag rycka upp barnen från skola och vänner, flytta till en betydligt dyrare bostad, få bostadsbidrag för en högre kostnad än huset... hur värnar man om barnen i detta tänkandet? Visst vet jag att det är många som gör så, av tvång eller fri vilja.
Ibland undrar jag om man kan älska sina barn för mycket. I så fall gör jag det! Jag har varit hemma länge med dem alla, det har kostat, jag har aldrig hämtat dem senare än 14 på daigis/fritids, jag skyndar mig, stressar, för att vara med dem på eftermiddagarna och ibland blir det tyvärr mer börda än glädje.
Kanske har föräldrar mer roligt med sina barn om de ses sällan, kanske har de mer ork för sina barn då de ses, å andra sidan krävs det då ofta att två föräldrar hjälps åt med barn och hem och då kan man lägga mer tid bredvid hemmet om det är arbete eller intressen... Fast forskarna säger att barn på dagis idag är stressade, att barn inte behöver kvalitetstid utan kvantitetstid, det har jag gett dem.
Läste för länge sedan en krönika, det var en pappa som skrivit, dottern hade just fyllt 18 år och han såg sig som en närvarande pappa. HA sa till dotterm " jag har väl alltid funnist där för dig då du behövt?" JA, sa dottern "men alla de andra gångerna då, då det inte varit något?" Det vittnar att det är viktigt att bara vara med sina barn, det har jag varit!
Ibland undrar jag om mitt utmattningstillstånd hade uteblivit eller tagit en annan skepnad om jag haft större distans till barnen och mindre dåligt samvete... kanske hade det inte varit samma men det kunde varit både bättre och sämre...Jag vet bara hur det är idag och de nadra svaren kommer jag inte att få...
Barnen och jag ska åka bort några dagar... då tyckte X att han kunde få våra nycklar så kunde han vara här och fixa lite, ta post, vattna och fixa sådant som ska fixas... kanske snällt men jag vill inte ha honom här, letandes i våra saker, insyn i våra liv. JAg har inga hemligheter att dölja men han har inte ett dugg att göra här, jag har ingen insyn i hans nya liv så varför??? Jag kände mig kränkt och kontrollerad, när han dessutom blir jättearg när jag sa nej, så kändes det än värre. Tar kraft!
Hoppas nu att alla får njuta av en riktigt fin midsommar, var än i värden ni befinner er. Jag har fler besökare från USA, Canada, Kina än vad jag har från Sverige. Inte utan att jag är lite nyfiken på mina trogna bloggläsare! Antalet läsare stiger stadigt, endel tittar bara in kortvarigt men många återkommer och jag hoppas att ni får ut något av mina tankar!
