Medberoende

Det är ganska många år sedan jag kom i kontakt med ordet medberoende. Kände mig då nästan kränkt, inte hade jag "sjukdomen" medberoende, det var ju inte jag som var sjuk, utan min dåvarande man...

Sakta tog jag åt mig, kände in och analyserade, så en dag kunde jag ta till mig att symtomen stämde. Men vad var personlighet och vad var medberoende, svårt att säga... Jag hade alltid satt andras vilja före min egna, om det var för att jag tyckte jag själv var mindre viktig eller för att andra skulle tycka om mig, det vet jag inte, kanske en kombination.

Jag skyddade min missbrukare och ställde upp, han lurade mig, jag kollade spritgömmor, för att försöka förstå hur mycket han drack.

Jag mådde dåligt, hade inget riktigt eget liv, svårt att hitta på saker när han inte riktigt kunde ta hand om barnen.

Medberoende är egentligen inte så konstigt, det blir ett skydd mot kaoset som missbrukaren orsakar, så det blir en form av anpassning och försvar för den anhörige men på sikt är det skadligt. Ett känslomässigt beroende av missbrukaren har utvecklats, svårt och komplicerat att försöka förklara för dem som inte varit där!

Att den mesta av min tid togs i anspråk på vad han gjorde, sa, inte sa, mådde och att försöka hitta lösningar på problem som EGENTLIGEN var hans men som drabbade hela familjen, funderade jag inte mycket på tidiagre. När jag bekantat mig med medberoende så förstod jag bättre emn det var svårt att göra något, problemen måste ju lösas och löste inte han dem så var ju jag tvungen att göra det för familjens skull. Men det var ändå något som förändrades hos mig, jag fick en annan distans. Jag kunde stå upp för mig själv och ta tag i den del av livet jag kunde påverka. Började umgås med vänner igen, prioriterade annorlunda. Han fick ta större ansvar för barnen, utan att barnen för den skull skulle bli lidande, det var en svår balansgång.

Som medberoende är  det lätt att man blir en möjliggörare som underlättar för missbrukaren att fortsätta missbruket. Det var hårt men hur jag än gjorde så fortsata han ju... men aldrig att jag gjorde något för att rädda just honom, utan det var för familjen och det utnyttjade ju han.

Hur kan det bli så här? Ett av svaren är okunnighet. Många vet inte vad beroende eller medberoende är. Man inser inte riktigt, eller vill inte inse, styrkan och kraften i beroendet. Ett annat är att förutsättningarna för ett medberoende skapas redan under barndomen, i ursprungsfamiljen. Det är dock fel att beskriva medberoende som en "taskig barndomsproblematik". Många medberoende har vad som betraktas som en god barndom där inget fattades. Medberoende kan också enkelt beskrivas som en "känslomässig osjälvständighet". Dvs. en oförmåga att stå upp för egna känslor och behov. Att våga ha egna önskningar och krav och uppfylla dem.

Några vanliga kännetecken hos människor som lever med alkoholmissbrukare, presenterade i den ordning de brukar dyka upp under relationens förlopp. Initialt helt vanliga rationella försvarsmekanismer;

• Förnekar sanningen: Familj och vänner ägnar mycket tid och energi åt att dölja alkoholistens problem. Förnekar verkligheten och lever på förhoppningar. Förskönar hur det verkligen är och vill inte se sanningen.
• Predikar bättring: Tror sig kunna styra någon annans missbruk. Försöker kontrollera någon annan genom att manipulera, hota, muta, gråta, ge råd, ilska, hjälplöshet.
• Utåtagerande: De flesta av de närstående till personer med allvarliga alkoholproblem använder till slut någon form av utagerande. Att utagera är en psykologisk term för det impulsiva, omogna och ibland gravt ansvarslösa beteende som en person tar till för att klara av inre känslomässig stress.
• Irritabilitet i vardagen ofta över små saker.
• De flesta människor som lever med en alkoholmissbrukare försöker till slut ändra på personen i fråga eller få denne att bättra sig. De kan ofta utkämpa denna strid i månader, år eller till och med hela livet i tron att "allt kommer att bli bra om jag bara kan få honom eller henne att sluta dricka". Ju mer man anstränger sig att förändra en människa med alkoholproblem, desto större motstånd gör han eller hon. Alkoholisten blir ursinnig över alla predikningar och allt tjat, och bestämmer sig vanligtvis för att dricka ännu mer. Detta resulterar ofta i att alla blir förlorare.
• Överdrivet omhändertagande gällande annan vuxen människa. Tar ansvar och kontrollerar annan vuxen person. Löser andra personers problem och ger oönskade råd. Tar ansvar för andras känslor och ljuger för att skydda missbrukaren från sanningar eller negativa konsekvenser av missbruket.
• Rädsla att uttrycka sina åsikter med risk för att skapa konflikt och återfall i missbruk.
• Lägger ut pengar för missbrukaren för att rädda dennes situation.   
• Isolering: Svårt att sätta sina egna behov först. Svårt att hålla fast vid sina egna gränser, gränserna förflyttas successivt. Redan några månader efter att ett allvarligt alkoholmissbruk uppkommit, påbörjas ett successivt avskärmande från vänner, familj och samhälle, även om det kan ta år innan den anhörige förstår vad som håller på att ske. Allteftersom alkoholistens problem ökar, minskar instinktivt den anhöriges kontakt med omvärlden, för att undvika skam och pinsamheter, med eller omedvetet. Glömmer och försakar egna åtaganden, både privat och i yrkeslivet. Prioriterar någon annans behov först. Lägger sin energi på någon annan och har lite energi kvar för sig själv.  Upplever sig som ett offer för någon annan. Känner sig känslomässigt styrd av andra människor.  Dålig självkänsla, lägger skulden på sig själv och tror inte att de duger. Är rädda för att bli avvisade och lämnade. Undervärderar sin egen förmåga att klara sig själva. Sjukskriver sig och missköter andra åtaganden på grund av missbrukets konsekvenser.
• Ger upp: Efter att ha levt ihop med en alkoholist i ett antal år kommer de flesta människor in i en depression. Livet har blivit en ständig börda med få ögonblick av glädje och trivsel. Apati, olust, fysiska krämpor och kronisk trötthet blir vanliga uttryck. Låter sig bli sårad av samma person om och om igen.  Känner ofta vrede, depression, bitterhet, dåligt samvete och skuld. Snabba känslosvängningar. Utvecklar ångest, depressioner och fysiska sjudomar på grund av långvarig stress.
• Utvecklar eget missbruk av t.ex. tabletter, alkohol eller annat.

Alkoholistfamiljen lever i ett smärtsamt kaos. Det är smärtsamt att se den man älskar förändras. Det är smärtsamt att bli lurad, att leva i otrygghet, att få skämmas, att bli besviken. Alkoholisthustrun/maken glider in i en kämpig situation med ömsesidiga anklagelser, besatthet kring sina försök att styra alkoholisten, och kan glömma både sig själv och barnen i de här försöken. Vägen till befrielse börjar med insikten att man är maktlös inför alkoholistens drickande, att man bara kan ta ansvar för sitt eget liv och att man ska vägra lida med alkoholisten, när denne dricker. Anhöriga kan behandlas med stor framgång redan innan deras missbrukare är drogfri. Denne påverkas positivt, även om han är frånvarande.

Till slut kände jag att jag blev otrevlig mot honom, hoppades kanske att han skulle få nog och lämna oss, eller så var det för att jag var så slut som jag helt enkelt inte orkade vara trevlig.

Började ställa krav, vilket han tyckte var att jag körde med utpressning, vi skrev äktenskapsförord som skulle gynna mig vid en skilsmässa men så hade jag alltid tagit hand om alla barnen, avstått från karriär för att han skulle kunna klättra, det var ju för familjens bästa och jag ångrar det inte, jag har haft tid för barnen. Hur hade det mått om jag lämnat bort dem mer? Kanske orkade jag helt enkelt inte arbeta 100% heller för jag var helt slut, alltid.

I början var det svårt att hålla fast vid de krav jag ställt men det blev lättare och lättare, han ställde till det och vi blev särbos, han kom hem på helgerna. Så en dag kom han hem stupfull, fördärvade saker hemma, kräktes ner soffan och var allmänt oförskämd. Då åkte han ut, egentligen skulle det vara på studs men han fick bo hemma till han funnit ett annat boende, det gick ganska snabbt.

Idag har jag släppt kontrollen för honom men det är svårt att släppa kontrollen för barnen när de är där. De stora är så pass stora att de kan larma mig om det behövs men de ser inte alltid att pappa är full och de älskar honom och vill ju skydda honom också. Det kan inte vara lätt att vara barn till en missbrukare.

Vårt äldsta barn säger nu att han börjar se när pappa druckit för mycket, för han dricker ju i smyg och har alltid gjort det. Fattar fortfarande inte hur man kan få i sig en halv flaska whiskey utan att det märks nämnvärt.

Känner att mycket av min personlighet finns inom begreppet medberoende och jag arbetar ständigt med det. Om jag någon gång ska gå in i en ny relation så vill jag att det ska vara på lika villkor. Att arbeta med medberoendet har också gett mig andra perspektiv på hur jag förhåller mig till barnen. Idag är ett nej ett nej på ett helt annat vis än förr, om det var för jag inte orkade med deras tjat eller om jag inte insett vikten av att vara den man kan lite på och stå vid mid mitt ord, även om det var ett nej, det vet jag inte...

Barnen är mer självständiga och idag tycker även de minsta att det fungerar bra hemma. Ibland har de velat att pappa skulle flytta hem igen och det är smärtsamt att höra, samtidigt har jag alltid sagt ett "nej det går inte". De vet om det men klart de vill, det vill väl de flesta barn. De äldsta har förstått hela tiden och tagit det med väldig klokhet, faktiskt kunnat säga till mig att jag är gladare nu, härligt att höra!!!

 Att förändras innebär att man får uppleva något nytt, okänt och annorlunda.