Flera gånger sista tiden har jag reflekterat över att jag faktiskt mår ganska bra, fortfarande tröttare och känsligare för intryck och händelser än vad som kan anses normal men livet faller inte helt ihop, bara för att jag någon gång överträder gränserna. Kanske är det att vår och sommar är på gång som håller mig uppe, längtan efter en längre ledighet, fast jag kommer inte att vara ledig lika länge som vanligt i sommar och det oroar mig. Dels hur jag ska lösa det för barnen när jag jobbar och dels hur jag ska orka.
Barnens pappa har klantat till det igen genom att vara full då han skulle köra och hämta barnen, varvid han ringer och ber mig köra och lämna dem hos honom. Jag vägrar, kan han inte köra bil så ska barnen inte vara hos honom heller, så det blev ändrade planer den helgen med.
En kväll bad jag honom ta hand om barnen och ge dem mat för jag skulle på kurs, när jag hämtar dem så märker jag att han inte är nykter, ser det långt innan han närmar sig bilen och börjar prata. Barnen hade också märkt det, en vanlig kväll, mitt i veckan, en av få kvällar han träffar sina barn, måste man dricka då?
Funderar så hjärnan håller på att spricka, hur ska jag agera, hur ska jag skydda mina barn utan att de känner att jag förhindrar dem att träffa sin pappa, att det är eras pappa som är hindret och gör det omöjligt, det är de för små och för känslomässigt engagerade, för att förstå. Funderar, vad är bäst, att han dricker "lagom" och blir trevlig och omtänksam, eller att han är nykter och irriterad/agressiv/trött. Fast det där lagom varar ju bara en kort stund sen blir han agressiv, vinglig, dryg, tjatig...men förhoppningsvis har barnen hunnit lägga sig eller åkt hem innan det inträffar, fast jag vet aldrig säkert och det är nog det som tär mest. Nu har det hänt flera saker på kort tid och jag misstänker att han är på väg ner i sitt missbruk, vilket är oroande på många sätt, dels ur barnperspektiv, dels ur vår ekonomiska situation, vi får underhåll som gör att vi kan ha det ok, utan detta måste vi flytta, just nu kan jag inte arbeta mer och skulle jag arbeta heltid så hade det heller inte räckt om underhållet försvinner. Jag försöker att inte tänka så långt, utan en dag i taget. Det är också jobbig att se den man som man en gång älskade och som man försökt hjälpa så många gånger, bara blir sämre och sämre, ibland vill jag bara sätta mig och gråta...
...men så tar jag nya tag, vårsolen skiner, det är fredag, barnen och jag ska ha myskvällar, äta gott, pyssla i trädgården, hänga upp påskfjädrar och ägg i trädgården, barnen är friska, vi mår bra, det är en mysig stämning på jobb och det mesta flyter på bra! Funderar på att fixa någon form att tackparty för mina vänner som ställt upp under dessa år, då jag haft det så tufft, en tjejkväll... nej jag är aldrig ledig en kväll... sommarbrunch med champange får det bli, en helg barnen ska vara hos sin pappa men utan deras vetskap. Vet barnen så vill de också vara med, vet X så ställer han in den helgen.
Jag är jätteglad att det finns läsare i princip från alla länder, jag saknar kommentarsfunktionen i denna blogg och jag saknar kontakten med er läsare, jag vill så gärna veta lite om er och vad ni får ut av min blogg, om ni har önskemål om att läsa om något speciellt ämne, skriv gärna i gästboken och min tanke var att den skulle kunna fungera som ett diskussionsforum, kan ni hjälpa mig att få igång lite diskussioner där?
