Fattar inte var alla olika och konstiga känslor kommer ifrån, dåligt samvete som jag absolut inte behöver ha.
Tänkte berätta lite hur det var för oss; mamma blev mer och mer förvirrad men vi kunde föra samtal ändå, en dag blir hon betydligt mer förvirrad, vill inte äta och har svårt med motoriken och jag förstår att pappa inte kan klara det själv. Barnen och jag flyttar dit, de ville inte bo hos sin pappa så jag hade inte mycket val. Under två veckors tid blev hon bara sämre, slöt sig mer, slutade att prata meningar, stod inte alls på benen, sov nästan hela tiden och det lilla hon fick i sig fick jag mata. Nästan utan hjälpmedel och distriktssökterskan och teminalvården måste man förvarna i god tid, precis som döden är något man planerar in.
Mamma som alltid vetat vad hon ville och aldrig gnällt, de sista dagarna visste hon inget, frågade jag om hon hade onts så var svaret "jag vet inte", likadant om hon låg/satt bra och hon sa till oss"ni gör mig illa" när vi förflyttade henne, det var så jobbigt, vi gjorde allt som stod i vår makt, men jag vet ändå att hon sagt samma sak om hon varit på sjukhus, men det smärtar likväl.
När jag inte fick till så någon kunde komma och ge injektioner om det skulle behövas så tyckte onkologen att jag skulle ta med henne in på akuten? Är det ett värdigt slut för någon som vill dö hemma och för oss anhöriga som kämpat för att det skulle bli som mamma önskade???
Mamma ville gärna vara hemma så vi kämpade, oj vad vi kämpade, pappa och jag, har ett syskon som bor nära men de arbetade och träffade vänner prscis som vanligt, sen var de förvissa inne och såg till att vi fick mat och att mina barn kom till skolan mm. Kände mig väldigt ensam för alla beslut var det jsg som skulle ta. Onkologen tyckte vi skulle åka in med henne men de hade inga platser... så då skulle vi först till akuten, sen slussas runt på olika avdelningar, människovärdigt???
Hon blev insatt på smärtstillande tabletter och det gick att få i henne dem ända fram till sista dygnet, då hade jag jobbat i en vecka med att distriktssköterskan skulle komma och ge injektioner när det behövdes. Så allt löste sig till slut och mamma fick somna hemma i sin egna säng med en katt vid benen. Jag låg bredvid henne, hon öppnar ögonen tittar på mig som en sista kärleksförklaring, sen sluter hon ögonen, jag kallar på pappa som sov i ett annat rum så han hann precis komma. När hon slutar andas så springer katterna ut,, som om de ville se vart hon tog vägen, den öppna spisen slocknar och levande ljus som brunnit blåses ut. Min bror var hemma och sov, men vaknar av att hon "är där och säger hej då"...
Jag försöker jobba men orken finns bara inte. Är både slut och ledsen. Distriktssköterskan som fick ta en hel del tårar menade på att det jobb jag lagt ner var helt omänskligt och att jag skulle behöva en lång återhämtningstid. Det är svårt med återhämtning när man är helt själv, många vänner är jag grymt besvikna på, det är väl egentligen bara en som finns här. Så mycket känsla av ensamhet.
Sen är det jul ovanpå allt, jag hade gärna åkt bort i år men pappa vill fira jul på samma vis som alltid, det blir ALDRIG som förr ändå. Mina syskon och jag hjälps åt med att försöka fixa allt han vill ha, bjuder på mat osv. Men i går blev jag så himla besviken på honom när han berättar att min dotter förstör julen och hela livet för ALLA! Visst kan hon vara jobbig men hon ger också mycket glädje och är en naturlig del av mitt liv. Han klagar på att han inte klarar en jul till, när jag då säger att jag gärna hade rest bort denna julen så börjar han skrika åt mig och säger att han kan betala en resa om vi åker. Men nu har vi gjort endel förberedelser så nu känns det inte lönt, ska dock se om vi kan få tag på en restresa. Inte nog med det så berättar han hur dåligt han mår, jag förstår det till fullo och säger att "jag mår inte heller bra, jag är också ledsen "då skriker han "ja, du har det ju alltid värst". Jag orkar bara inte med det också!
