Att känna, fullt ut, att se och upptäcka nya saker, nyanser i de nyutslagna träden, bladens form och struktur... är fantastiskt. Jag känner mig levande och har klarat en massa saker som jag inte trodde skulle gå, visst har jag varit trött, helt slut efteråt men ändå ganska bra lyckats hämta mig till nästa dag.
På en vecka har jag hunnit med att vara med vid min dotters scenframträdanden, 5-8 timmar/dag i 3 dagar, handlat med sonen som ska på bal, kostym, skjorta, slips, skor, hunnit fixa en massa ärenden, jobbat, handlat morsdagspresent och blommor till min älskade mamma, handla presenter till brorsbarnen och allt annat som finns att göra i ett hem med tre barn och bara en vuxen... allt detta är lycka!
Härom dagen skulle min dotter på utflykt, vi fixade mat, upp tidigt och iväg till skolan, armbanden mot illamående fick vi med men när jag lämnat henne hittade jag ett av banden på bilens golv, springer till bussen med dem, då säger hon att hon tappat det andra också, letar på marken, letar i bile och hittar det! Springer återigen till bussen (den står några 100 meter bort) och hinner precis ge henne dem! Helt slut, även om jag mår bra så klarar jag inte mycket stress, tänker jag att barnens pappa har det lätt, han träffar dem, äter ute och gör roliga saker. Men så tänkte jag att det är ju detta som är livet, glädjen jag kände när jag gett henne armbanden var stor, lite som ordspråket; Livet är det som sker medan du gör andra saker!
Har länge varit trött men inte känt mig stressad, nu är jag aningen piggare men kan känna stressen, vilket känns både bra och dåligt, kanske måste jag gå den vägen, över stressen för att bli helt frisk. Det är mycket klarheter som kommer och min tidigare "kidnappade" hjärna är på väg att börja fungera, jag kan tänka igen, jag kan fatta beslut, det är en känsla av lycka som jag inte kan beskriva men jag håller på att hita mig själv. Helt klart tror jag att TRE övningarna har gjort sitt till och att det kanske öppnar upp kanaler så jag kan lägga mitt "pussel" med trauman, det gör ont men när det lyfts och jag hittar en anledning eller en förklaring till känslor jag länge burit på, ja då är det som att vinna!
Det finns en ganska ny behandling som heter SE, som går ut på att trauman inte enbart sitter i huvudet utan även i kroppen. Jag har inte kunnat hitta hur dessa behandlingar går till merän att man nyttjar samtal och kroppen. Jag tror på helhets synen! Dyrt och det finns ingen som kan detta i närheten av där jag bor, men man ska kunna reglera stressnivåerna i kroppen och detta skulle jag så gärna vilja lära mig. Visst, djupandning fungerar en stund, att tänka sig till en luign plats lika så. Men detta med en lugn plats har liksom fyllt sin funktion för mig, sedan X et flyttade har inte denna teknik fungerat för mig, jag som hade sådan stor hjälp av detta tidigare. Har även läst om enn annan metod att försöka reglera stress och spänning, en metod som används till dem med dissociativa störningar, ska testa den och sedan kan jag berätta.
Att börja känna innebär också att jag kan känna smärta på ett annat sätt men är absolut gladare, mer social, ögonen har börjat glittra och leendet är inte bara en fasad. Var på sista psykologbesöket i veckan, sorgligt men det kändes bra att avsluta på topp, ja topp och topp, men den högsta toppen på många år! Psykologen blev glad, en sista uppföljning i höst, det blir ett avslut och det krävs ju avslut för att man ska kunna gå vidare!
Jag hoppas och vill att denna sommaren ska bli den bästa någonsin. I går lyckades jag lyssna på lite musik, det var mycket länge sedan! Spelade musik som jag lyssnade på som ung, innan jag mötte min man och jag blir alldelse tagen av att återigen kunna känna samma känslor av hopp, längtan, tillförsikt, spänning som jag gjorde då, sommaren är magisk för mig! Vem vet, det blir kanske min sommar detta!