Livet rullar på.

Utan större händelser har hösten rullat på. Tycker att vi klarar ekonomin ganska ok men det är tråkigt! Men min stora oro, förut, var att X inte skulle kunna betala, nu är vi där och jag ser att det går och det har nog ändå minskat ett stressmoment och konstigt nog känner jag mig stark i detta. X ringer ibland oftast då han är på krogen och druckit, kanske ätit en pizza för att sen ta Taxi hem... sådant som de flesta skulle avstått från i första hand. Ytterliggare ett bevis på hur egocentriska missbrukare är. Hans öl och taxi går före att barnen ska få det de behöver. Ibland blir jag arg men det är inte lönt.

Jag har helt gett upp hoppet om att X ska sluta och kanske kunna bygga upp en kontakt med barnen, tror att även barnen har gett upp, de pratar mindre om pappa, de säger mer sällan att de vill träffa honom. Vi har inte bestämt hur vi ska göra till jul och vid födelsedagar, det får vara upp till barnen. Vi ska försöka skapa lite nya egna jultraditioner med vänner som står oss nära, jag har alltid firat jul på samma vis men sedan mamma gick bort är ändå inget som förr och julen är inte lika kul och mysig. Jag kan fortfarande känna värmen hemifrån mamma och pappa när vi kom dit på lillejulafton, nu när jag kommer dit känns det enormt kallt, en isande kyla när jag går in.

Barnens farmor och farfar har tagit detta med X´s missbruk väldigt hårt, de är ledsna, naturligtvis men börjar inse och förstå. De är inte helt lätta att prata med men de vill väl och jag har hjälpt dem med vissa saker nu när X inte kan. De blir alltid väldigt tacksamma, betalar en liten summa(som blir till lyx för mig!) och bjuder på fika. "Svärfar" säger ibland att han inte vill leva mer, tungt. Sist sa de att de inte orkar/vill träffa barnbarnen mer, eftersom de har så dåligt samvete för vad X gjort och vilken dålig pappa/förebild han är till sina barn. De säger att de mår dåligt när de träffar barnbarnen, jag försökte vända på det men de lyssnade inte. Tänk på vad barnen behöver, de vill träffa sin farmor och farfar, kanske ännu mer när de inte har någon pappa. Att de inte kan vara glada och stolta över sina barnbarn, det går bra för dem och de mår efter omständigheterna ok (bortsett från barnet m ångest men det varken vet eller märker de). alla är fina välartade barn med bra skolresultat, framtidsplaner, fina kompisar mm. Är inte det något att glädjas över???