Livet i ett nötskal
Barnens pappa är mycket sjuk, hur prognosen ser ut är för tidigt att säga nu, en månads nykterhet behövs. Barnen är oroliga och frågar mycket, har önskat att läkaren skulle ringa och även önskat att läkaren ska ha ett samtal med barnen, det står i hälso och sjukvårdslagen att barn har den rättigheten. Tydligen har sjukvården glömt bort hur viktiga anhöriga är i arbetet med missbrukare! Bara skyldigheter inga rättigheter!
X var hemma på permission några timmar, vad var det första han gjorde? Jo, en sväng inom Systembolaget, eftersom han är så trevlig och verkade ok när han kom tillbaka så missade personalen att hans nykterhet skulle kontrolleras. " Är du säker?" Frågar de som om det var jag som var sjuk, då jag berättar vad jag upptäckt! Konfronterade x och han erkände utan omsvep, men han ville bara se hur det kändes... kan jag annat än att sucka???
Försöker jaga på x, som fortfarande är inlagd, att fixa vissa saker så han får in lite pengar, vi har försökt att prata om hur detta påverkar barnen och mig väldigt mycket. Om några månader har vi kanske ingen bostad, all vinst i huset har betalat hans skulder, han bor kvar och har bra med saker han samlat på sig som han kan sälja, han har levt för en god inkomst, långt över vad de flesta tjänar, på tre fyra månader har han tjänat mer än vad jag haft som årsinkomst och nu ska jag kanske betala för honom! Vill bara skrika ut min frustration. X förstår inte alls att vi är stressade och oroliga, det löser sig, säger han i gammal god stil. Han mår VÄLDIGT bra nu tycker han, jag tycker han är förvirrad och han berättar hur han går omkring på avdelningen och pratar med alla och att personalen verkar tycka att han är så trevlig, ja allt i gammal god anda!
Min pappa har varit ganska irriterad på honom men han börjar också mjukna nu, för x är ju " så duktig". DUKTIG!? Är det några som 'är duktiga så är det barnen och jag som överlever i allt detta och som fortfarande står upp. En läkare som jag pratade med en gång sa att om man är så långt gången i sitt missbruk så brukar man vara utslagen och helt ensam, han förundrades över att x hade mycket kvar och att han fortfarande hade en "familj" som fanns för honom.
Ärligt så vill jag bara ha bort honom från mitt liv, säkra så att jag aldrig mer ska behöva lida för sådant han gör! Men... han är ju barnens pappa...det är dubbla känslor. En sak är säker att känslomässigt störd är han!