Lättrubbat!

Tänk så lätt man faller, jag som rest mig så många gånger och varje gång tror man att man aldrig ska falla lika djupt igen, men jo då!!! Jag som jobbat så hårt under hösten och tyckte att allt kändes aningen stabilare men nu är jag på båten i full sjögång igen!

Möte med F kassan som inte alls förstod varför jag som såg så pigg ut behövde vara sjukskriven på 50%. Försökte förklarar och tror jag lyckades ganska ok. Jag orkar arbeta 50% tack vare att jag kan göra en del av arbetet hemma. I går läste jag varför man som utmattad ofta ser betydligt piggare ut än vad man känner sig och det är för att stressen bryter ner så mycket i kroppen att kroppen arbetar med en ständig uppbyggnad. Låter sunt, källa Vidarkliniken.

Dagen efter mötete var jag på ett nytt ställe och arbetade, det är kul men oj så jobbigt, långt att köra, nya människor, nya lokaler och gruppen jag träffade betedde sig mer som 6 åringar än vuxna människor. Var så trött efter att jag inte visste hur jag skulle ta mig hem. Detta är två veckor sedan och jag har försökt att bygga upp, att få ordning på sömnen som inte fungerade osv. I helgen var jag rejält slut och insåg att två dagar är för lite för att få några krafter alls.

Denna vecka har jag haft möte m den ganska nya chefen, hen vill nu att jag ska vara på arbetet alla dagar i veckan och dessutom få ta fler arbetsuppgifter. "Det är bra för dig!" konstaterade hen. vad vet hen om utmattning??? INGET! Vår förra chef var noga med att jag skulle må så bra som möjligt men så känns det inte nu. Försökte förklara att jag klarat av 50% tack vara att administrativa arbeten kunde skötas hemifrån och då kan jag också koncentrera mig, vilket jag inte kan på kontoret där någon pratar i telefon, det knackar på dörren, någon tuggar tuggummi, det knackar igen...detta har tidigare resulterat i att jag fått göra om mitt arbete hemma, på fritiden, obetalt och det vägrar jag göra om! SAå nu ska det bli ett nytt möte m f kassan,och läkare, hoppas att pskologen kan vara med, hon är den enda som förstår och kanske kan förklara. En kort period arbetade jag 25% men jag hann ju ingenting och fick massor av obetalda extratimmar, vilket man inte får ha av Försäkringskassan och vilket är fullt förståligt. Att vara helt sjukskriven skulle jag med all säkerhet kunna bli men då förlorara jag så rysligt mycket i inkomst att vi inte kan leva på det. Nu går det jämt runt på en nivå som ligger strax under existensminimum. Det är ok men vi kan inte dra ner mer!!!

Jag har inget annat val än att vara på mitt arbete mina 50%, sen får det gå så länge som det går, vilket troligen inte är så länge och det jag gör nu är på gränsen till vad jag klarar. Jag skulle räkna med att jag behöver 4-5 gånger längre återhämtning jämfört med någon som är frisk och att utföra en aktivitet är 3-4 gånger jobbigare än för någon som är frisk. Då arbetar jag 150%... vem orkar med det i längden och bara en dags ledigt/vecka...

Känner många av de gamla symtomen komma tillbaka (trötthet, yrsel, tinnitus, kognitiv nedättning- minne, agression, sorg) och ibland undrar jag om det ens är lönt att kämpa, det känns som om alla vill mig illa (även om det inte är så), chefen, Fkassan, X, ja det mesta i livet, barnen blir oroliga och stökiga och jag orkar absolut INGENTING! Vill INGENTING! Ibland är det så illa att jag tappar livslusten och då vet jag att det är illa! Jul är det också och allt som bara måste fixas, släkten accepterar inte att jag inte orkar så jag pressar mig, och pressar lite till!

Jag ville att denna bloggen skulle skapa lite hopp om att det går att förändra sitt liv, att få det bättre men vart har det hamnat?