Längtar...

... efter att bli omhändertagen, att någon gör något för mig och att jag slipper tänka, planera osv. om så bara för en liten stund. När man läser om andra anhöriga och hur de har det kan jag se att denna längtan finns hos fler. Det är ett omänskligt ansvar man, har när man har barn med en missbrukare.

Känslan av att det blir fel hur jag än gör. Om barnens pappa är full och jag säger något till honom så tycker barnen att jag är taskig mot honom, ändå säger jag inga taskisga saker och försöker hålla en så låg profil som möjligt.  Tex. en gång han var här på middag, han kommer flera timmar för sent, äter och sätter sig sen och sova i soffan, därefter går han och lägger sig i min säng. När jag då säger att nu får han gå upp och åka hem så tyckte barnen det var taskigt av mig.

Vi försöker oftast planera in och träffa barnens pappa tidigt på dagen, för jag har, i min enfald, trott att det skulle öka chanserna till att han var nykter men så har det inte blivit. För egen del vill jag helst ha bort honom helt ur mitt liv men det går inte, eftersom barnen vill träffa honom, åka på semester med honom osv. Jag vill verkligen inte åka med honom på någon mer semseter, men det blir lite som att hamna mellan stolarna, återigen.

Mitt i all stress och kamp som mitt liv består av så vill min chef lägga på mig nya, tunga arbetsuppgifter.  Känner att jag inte orkar, jag har knappt ork att klara av det dagliga ändå och jag vet inte hur jag ska kläma in mer. Rädd att jag blir ännu sämre, samtidgt som den lilla del av mig är nyfiken och sugen på utmaningar, så som jag var förr, innan utmattningen tog min kropp och själ i besittning. Chefen förstår inte hur sjuk jag är av min utmattning, hen tror att jag behöver mer att göra för att må bra och jag ska involveras på alla möjliga plan, jag som inte ens har ork att bry mig om verksamheten utanför vårt lilla kontor. Hade psykolog tid denna veckan men hen är sjuk så det blir någon veckas väntan till, hade behövt det nu känner jag. Sjukskrivningen går snart ut och när den ska förnyas är jag alltid extremt stressad, läkaren vet att jag arbetar det jag kan och lite till, så det är inte det som är problemet utan Försäkringskassan, ska de godkänna det. Sista mötet med dem var inte så bra, de tyckte jag hade pigga ögon = frisk för dem och jag kunde förklara så bra hur jag mådde och även det var ett friskhetstecken... Att jag är så trött efter 4 timmars jobb att jag måste sova några timmar, att jag inte kan planera in roliga saker på helger för då måste jag vila så jag kan orka arbeta i veckorna, att jag efter att ha lagat mat är så trött att jag inte orkar äta... är detta friskt, önskar så att jag orkat mer för jag vill och allt det jag fått försaka är saker som hade berikat mitt liv. Ofta känns det som om jag inte lever, jag existerar bara.