Har börjat arbeta mer och det känns, dessutom fortsätter livet att inte alltid vara så snällt! Barnens pappa är sjuk, han ser riktigt dålig ut men vi får ingen information så riktigt vad som står på vet jag inte. Detta har gjort barnen mycket oroliga och de har inte visat sig från sin bästa sida sista tiden. Detta har naturligtvis tärt mycket på mig och oron på mitt arbete har ju heller inte gjort saken bättre och oförstående/okunniga läkare och chefer har spätt på...
Har mått si så där, det som jag i höstas tyckte var en uppåtgående spiral vände raskt neråt men nu tycker jag att jag ser en skymt av ljus och hopp igen.
Funderar mycket kring obearbetad sorg och kommer att arbeta vidare på det spåret. Insikten att man aldrig blir fri när man har barn ihop landar väl lite i taget. Sorgen att livet tog en helt annan vändning än vad jag tänkt får faktiskt finnas där, det är ok. Även om vår relation inte var bra under många år så upplevde jag det som tryggt och bra i början, då jag var lycklig, mitt i lyckan så kom skuggorna men jag såg dem inte. Vet inte hon det varit någon skillnad om jag sett, spelar ingen roll nu för jag kan inte göra det ogjort.
Jag trodde jag skulle uppleva en enorm lättnad när x et flyttat men i stället infann sig en stor mörk tomhet, idag, drygt två år senare kan jag känna att det nog var sorg. Jag blev förvånad av att jag inte kände mer lättnad, även den svåra sorgen måste få ta plats, all sorg är svår men med svår sorg menar jag den destruktiva relationens sorg. Jag var nog ganska bedövad och känsloneutral i början, jag känner att mer och mer känslor börjar hitta rätt inom mig och kanske har det behövts denna tiden, hade jag fått en annan form av stöd och hjälp tidigare så kanske det inte hade behövt ta så lång tid, vad vet jag. Nu är det som det är och jag tror att det är viktigt att alla känslor kommer fram, för även i en destruktiv relation har det funnits en slags trygghet och kärlek, något som är svårt att förklara för dem som inte upplevt det. Det fanns en tid då man trodde på livet ihop, på lyckan, jag kämpade för att uppnå detta och hålla de små lyckofragmenten på plats, kanske kämpade jag så mycket att jag gick miste om själva livet?
I går var barnen så lugna och fina, en fantastisk eftermiddag hade vi, utan att det hände något speciellt. De/vi var bara harmoniska och de plockade undan efter sig utan att jag behövde säga till, det är fantastiskt. När jag kommenterade det så säger lilltjejen " men mamma du säger ju att det tar dina krafter att säga till oss och tjata på oss, då måste jag ju göra det!"
Vi har varit iväg och åkte skidor i veckan, länge sedan, barnen hade aldrig åkt men vi lyckades riktigt bra och jag blev faktiskt smått imponerad att jag stod upp och det var lite som att cykla, har man en gång lärt sig så sitter det där. Härligt att vara ute, få lite sol och att vara tillsammans. Barnen tyckte det var jätte roligt och vill åka igen, inget gnäll utan alla kämpade på med sin utrustning, härligt. Även om jag älskar att åka skidor så är det något visst med en lat sommarsemester, kanske har det att göra med att jag fortfarande lider av utmattning, tiden får utvisa!
ATt börja arbeta 50% när man känner att 25% är alldeles tillräckligt känns inte riktigt bra, psykologen ska prata med min läkare så får vi se vad de kommer fram till. Psykologen tyckte det var alldeles för tidigt att gå upp i tid. Än värre att jag inte får möjlighet att påverka min arbetstid på det sätt jag behöver. Vi får helt enkelt se vart det landar. Varit hos Naprapaten idag, är lite trött i ryggen och lätt snurrig och dimmig i huvudet men det har säkert gått över tills i morgon!
Just nu är det mycket tårar, inte av någon speciell anledning mer än att jag kanske behöver!