Läkarbesök
Alltid lika nervöst, jag som mycket sällan har ångest får panikkänslor eller ångest när jag närmar mig, den stiger då jag går innan för dörrarna.
Idag skulle man ta ställning till om jag ska ha förlängd sjukskrivning eller börja arbete. Jag har just börjat min resa uppåt, jag börjar förstår hur dålig jag var för någon månad sedan och jag inser också hur lång vägen tillbaka är. Har jag gjort en sak utöver det vanliga så är jag helt fördig i två dagar, så är det fortfarande men jag kan nu glädja mig och njuta av stunden, den tråkiga efterföljden tar jag om och när den kommer. Hoppas varje gång att den ska utebli, någon gång kommer det att bli så.
Psykologen tycker att mina depressiva inslag har minskat och jag håller med, hon anser att jag bör vara sjukskriven minst under hela sommaren, jag håller med. Tänk om psykologer fick skriva sjukintyg, det skulle vara tryggare. Men nu har jag ändå en ganska klok läkare, känner honom inte, det hade varit lättare om man redan haft en trygg kontakt men nu är det inte så. Jag tror han förstår vad jag gått igenom och psykologen har pratat med honom gett sin version av mitt mående. Nu är jag sjukskriven över hela sommaren, sen är tanken att jag ska tillbaka i arbete men väldigt försiktigt. Känns tryggt att han har den insikten, ett vanligt fel är att man går tillbaka för fort och får bakslag, det vill/orkar jag inte få denna gången! Nu är det inte arbetet som gjort mig sjuk men det fungerade inte när hjärnan tagit paus, minnet var borta, tankarna snurriga som bin utanför kupan, yrseln som tog kraft... En enorm lättnad känner jag nu. Nu ska intygen in till arbetsgivaren, intyget till FK har läkaren redan skickat med e-post. Bara sådana små saker att fixa är stressande, vilken stresströskel man skapat sig.
Försäkringskassan är man ständigt rädd för, att inte få sjukskrivningen godkänd. Nu har jag varit utan inkomst i nästan två månader (barnbidrag har jag fått som tur är), hur vill de att man ska klara det? Vi har det snålt redan med inkomst, snart blir det till att ta fram tavelramarna och knapra på, kärlek och fågelsång har vi också men man blir inte fet på det! "Vi arbetar så fort vi kan" säger det men vad hjälper det mig. Det är två månader sedan de fick mitt intyg, tänk om det hade varit ok på alla andra arbeten att säga "vi arbetar så fort vi kan", tänk om polisen, läkaren, brandmannen, läraren, sjusköterskan mfl hade sagt så och lunkat på.
Så länge de inte godkänt min sjukskrivning vet jag inte ens OM jag får några pengar alls! Jag har läkare och psykolog som anser att jag inte får/kan arbeta sen ska en byrokrat utan kännedom om mig besluta om jag ska få vara sjuskriven eller inte. Vad vet de om misshandel och den stress man upplever som förälder då man lämnar sina barn till deras missbrukande pappa.
Tänk om man i samhället hade förstått oss bättre, skaffat mer kunskap, tänk om det forskats lite mer, anhöriga till missbrukare är en stor grupp i landet minst 500 000 är vi och mörkertalet är stort! Vet ni att det är fler som dör i missbruksrelaterade sjukdomar/skador än vad som dör i trafiken och cancer, varje år. Tänk också på alla deras anhöriga, och alla dem som finns kvar och deras anhöriga. Man kan bli mörkrädd för mindre!