Funderade på när styrka blir något dåligt. Att stå någon nära är en styrka, när det sedan händer denna någon något, är det då fortfarande en styrka eller blir närheten en svaghet? Inom en månad beräknar man att min mamma ska bli opererad, en riskfylld operation, utöver att dö så kan hon få skador på hjärnan, personlighet, minne och hon riskerar att bli förlamad, min älskade, pigga aktiva mamma som alltid månat om alla, nu är det min tur att ta omhand, att stötta, peppa och bara finnas men så får hon dåligt samvete för att jag försakar mitt liv men hur ska jag kunna göra annat??? Just nu är jag ledsen och rädd för att hon ska tappa minnet, samtidigt är jag glad över att läkarna vill operera henne och att det ska ske snabbt. Hur jag ska lösa allt praktiskt vet jag inte, operationen kommer att ske ganska långt hemifrån, jag vill vara med henne innan operation och så snart jag får efter (vilket kan dröja ett dygn). Hur ska jag göra med barnen, deras pappa är vid detta laget i det närmaste uträknad, någon annan som kan stötta upp har jag inte, kanske kan någon granne hjälpa till med markservice och ta hand lite om min lilla dotter, killarna klarar sig ok, men jag vill inte de sdka vara själv på natten...
En dag i taget, en timme åt gången är mitt nya livsmotto. Frågan är bara hur länge jag håller ihop, vissa dagar känns det ok och jag är väldigt effektiv, andra dagar får jag inte till något. I går sov jag två!!! gånger under dagen, helt slut. Får också se hur jag får till det med mitt arbete, ingen ork alls till det, ska träffa min läkare nästa vecka, får se vad han säger, man kan få närståendepenning och jag funderar lite på det. Mamma måste då ge sitt godkännande och hon är så rädd att jag ska missa något på jobbet. Tycker det är bättre jag fokuserar på en sak i stället för på många och blir sjukare på kuppen.
Jag undrar om barnens pappa håller på att uveckla en alkoholdemens.