det lackas snabbt mot jul, tiden går fort, allt för fort. Julklapparna är klara, granen insatt, levande ljus, julmusik och idag är sista skoldagen för barnen och sista arbetsdagen för mig sen väntar tre veckors ledighet HÄRLIGT! VÄLBEHÖVLIGT! Har kännt att jag sista tiden gått på ren vilja och det är inte bra, glömmer lättare men mår ändå ok. Känner mig starkare och starkare och mer och mer normal, hittar mig själv bit för bit, det är nästan som att lägga pussel.
Det har talats en hel del om polisens kvinnoregister, som de skulle ha för att riskbedömma hur stor risken var att kvinnan skulle utsättas för livshotande våld. Men man misstänker att det inte är hela sanningen, bla. togs exemplet upp på en kvinna som anmält flera olika män under några år, hon fick skylla sig själv som sökte sig till dessa män. Någon kvinna hade de bedömt att hon inte var i riskzonen för dödligt våld, så var det dock inte, tyvärr. Jag blir alldeles tokig av sådant här. Även om våldet inte är dödande kan det vara själsligt dödande. Visst måste man i en akut situation rädda livet men det där andra pratar man inte om. Hjärntvätten man utsätts för, hur man till slut tror allt misshandlaren säger och gör. Hur man inte vet vem man själv ärm vad man kan, vill eller behöver i livet. Hur otroligt dåligt man kan må med depression, ångest, tom vanföreställningar, otrygghet, konstant rädsla för sitt (och kanske barns) liv. alltid på vakt. När det gäller flyktingar och dem som sitter häktade så är detta mänskliga rättigheter. För personer som misshandlas i sin relation finns det inga mänskliga rättigheter, bara plikter!
Om man som våldsutsatt inte kan lita på polis och socialamyndigheter anmäler man inte, för det kan leda till större skada än nytta om/när man inte tas på allvar. Att den misshandlade ses som den som orsakat misshandlen är så gammaldags att jag blir gråtfärdig. Jag är glad att jag har mitt liv under någorlunda kontroll, åtminstone när barnen är hos mig men det krävs att jag ska låta barnen träffa/bo med sin pappa men ändå ha kontroll på att de har det bra där. Vart ligger logiken i detta?
Har klarat av sista psykologbesöket innan jul och har nu en månads ledigt, skönt! Tycker inte det fungerar så bra, det ger mig inget, hen svarar inte på frågor, det blir bara lulllull svar. Hen tror inte det är ett PTSD utan mer en långvarig utmattning och hen undrade varför jag egentligen klarat mig igenom allt. Ja det kan man ju undra, fick inget svar på det heller.
Hoppas alla läsare får en riktigt fin jul, julen är ofta en tuff tid om man lever nära någon som missbrukar och/eller i destruktiva relationer, det är svårt att säga nej men gör det, låt ett nej bli er bästa julklapp. Vila, ta djupa andetag med förvissningen om att det faktiskt kan bli bättre även om det tar tid! Först ska man acceptera, sedan förstå, ha ork och mod att ta tag i problemet, våga stå upp för sig själv, få hjälp på vägen, se små framsteg, dessa kanske man inte kan ana fören efter många månader eller år, så små är stegen.
Med hopp om en ljus framtid!
