Jag har köpt blommiga byxor...

...för att bli lite glad, kanske hjälper det. Vardagen är just nu tuff, flera dödsfall i familjen, många tårar och en kamp mot mörka demoner från det förflutna, gjorde jag rätt, valde jag rätt åt min älskade mamma. På något vis har andra tagit ifrån mig rätten att sörja och prata om min mamma. Det är bara min pappa som har den rätten, det är ganska konstigt egentligen, delad sorg borde vara lättare att bära. Träffade en bekant till pappa som sa att han var så duktig och kämpade så och att han haft ett tufft år, jag sa att det varit flera tuffa år för oss alla. Ja men mest för honom, blev svaret, ni andra har ju varandra... vad man nu menade med det, jag är ensam vuxen i min lilla familj, ja det är tur att jag har barnen! Varför fråntar andra mig rätten att vara ledsen och sakna min fantastiska mamma, mina nära kan inte ens prata om henne, inte min pappa inte syskon inte mina barn, det känns otroligt konstigt!

Barnens pappa dricker mer igen, efter en tid då han försökt dra ner och det visade sig också i provresultaten, det gick att prata med honom men han hörde inte av sig till sina barn. Nu dricker han som sagt mer och fortsätter att vara frånvarande, de två yngsta barnen frågar ibland efter honom och jag säger att de kan ringa eller skicka ett sms, det vill de inte. Han svarar inte på samtal från mig eller sms, eller mejl... trotts att vi bett honom återkomma, det kan ju ha hänt oss något... Tanken är att han snart ska få en 6 veckor lång behandling men de gånger jag pratat med honom under våren, så märker jag att han inte har någon riktig motivation, han vill bara köpa sig tid. Fortfarande lyser stödet och informationen till barnen med sin frånvaro. jag har försökt att hjälpa honom med vissa ekonomiska bitar och lagt mycket tid och kraft på detta men de få saker ahn var tvungen att göra, det har han inte gjort som att t.ex. beställa sin journal, vissa saker kan jag bara inte göra och vissa saker kan jag beställa men de skickar bara till hans mejl eller hemadress och då förkommer det oftast. Jag jobbar i motvind... nu har han bestämt sig för att kontakta en advokat för att reda upp det, men tänker inte på att han kan gå ur detta betydligt mer ekonomiskt sårad än vad han redan är. Det är så många frågetecken kring hans ekonomi, deklarationer, inkomster osv. Det är hans val och det ledde till att jag fattade ett ganska drastiskt beslut, jag kommer ALDRIG att hjälpa honom mer och jag kommer inte att höra av mig och jag kommer bara att göra saker om det gagnar enbart barnen.

Mitt äldsta barn tar snart studenten, jag förbereder för fullt, mat som kan lagas och frysas in, röja i hus och trädgård, fixa finishen,måla, köpa snygga lyktor till trädgården (ni vet sådana där rislampor som lyser så vacker på kvällen, i alla möjliga glada färger), utöver allt det vanliga med tre barn och arbete mm. X lovade dyrt och heligt att han skulle hjälpa till MASSOR, han skulle komma och måla och köra till tippen mm mm. Ännu har vi inte sett eller hört från honom, vet inte ens om han minns. Barnen och jag har bestämt att han inte släpps in om han kommer berusad. Jag är helt slut och känner dagligen att jag håller nog fullständigt på att bryta ihop. Men vad gör man när man MÅSTE vissa saker och inte har någon att lägga över på, visst hjälper barnen till lite men det tjat som behövs tar nästan lika mycket på krafterna för mig, om inte mer. Det barn som hjälper till mest är också det barn som mår sämst psykiskt och det känns inte rätt att lägga mer på hen bara för att det är ett hjälpsamt barn. Trodde aldrig det skulle vara så svårt med tonåringar, inte utan att jag längtar tillbaka till den tiden barnen var små, mycket var faktiskt enklare då, eller att saker hade en annan dignitet. Då brottades man med att klä barnen på morgonen, nu brottas man med att få dem att hjälpa till, hantera ångest, oro, preststionsångets, äta rätt, pojk och flickvänner, relationer till kompisar mm.

Ett av barnen har svår ångest och när det tar tag i så kan jag inte göra något annat, då måste jag bara ta hand om min lilla älskling, en fantastisk person som inte förtjänar att ha det så jobbigt. Ångesten tar sig uttryck i att saker är giftiga (har blivit bättre), att något dåligt kan hända om hen gör eller säger...(har också blivit bättre), tankar som hjälpt har varit, "NEJ; JAG TROR INTE PÅ DET!" men sen har en existenciell ångest börjat krypa fram, vad händer när vi dör? Om man tror olika mycket, träffas man inte då igen efter döden? Ja, vem kan svara på det? Ångesten har tagit mycket tid i anspråk och en oändlig mängd kraft. Nu har också en ledsenhet börjat komma och ofta får jag göra fysiska aktiviter så att det känns bättre för min älskling. I vissa perioder har det gått bättre, när det var PRAO så var hen piggare och gladare och hade mer ork. Är det skolan som lägger mer börda på dessa axlar?

Vi går på BUPs första linjen och det är bra men de tycker att besvären är så stora så man kanske ska överväga medicinering. Ni som läst här länge vet min fasa för biverkningar av antidepressiva och det är mer biverkningar för unga och effekten är inte helt klarlagd, visst kan det behövas men nu har jag börjat ge Johannesört och Magnesium, så får vi se om det hjälper. Håll tummarna med mig!