...hur mycket kunskap som egentligen finns då det gäller utmattning p.ga. privatlivet. Det är betydligt lättare att komma till rätta med stress i arbetslivet, ett sätt är att byta arbete, ett annat att få chefen att förstå att man måste ändra arbetsuppgifter. Jag säger inte att det är lätt men det finns något konkret att arbeta med.
När det gäller privatlivet så känns det svårare och mer outforskat. Jag kan sjukskriva mig från arbetet men hur gör jag med tre barn som måste ha mat, kläder, hjälp med läxor... Visst kan man dra ner på kraven men när det inte räcker. " Du behöver inte laga mat, det går bra med smörgåsar..." kan jag få höra... visst ibland funkar det men ett villkor är att man har bröd hemma och att barnen inte äter ordentligt i skolan gör att det enda lagade målet kan bli det på kvällen, ska jag ta bort det då? Funderar vilket som är värst, orken det tar att laga maten eller det såliga samvete jag skulle känna om jag inte gjorde det. Det slutar alltid med att barnen får ordentlig mat, jag kan vara så trött då att jag inte orkar äta men oftast äter jag med.
Tänk om någon kunde visa på krafter och resurser man måste lägga ner för att få en dysfunktionell familj att komma på rätt bana igen. Vet att jag gjort allt hemma, mest när barnen var små men även då deras pappa bodde hemma, han gjorde inget och mitt dåliga samvete ville skona barnen så nu måste jag vända på det och låta barnen ta mer och mer ansvar, få sysslor att fixa. Det går men det är inte gjort på en vecka, speciellt inte med det barnet som mest liknar sin pappa! Det tar år och hur mycket ska jag tvinga dem när de berättar hur trötta de är, är det inte ett jobb som mamma att skydda sina barn? Vad tjänar vi på att de också får utmattningssymtom, lider av stress, vilket de för övrigt redan gör i skolan, ska de inte få ta det lite lugnt hemma? Hur mycket ska jag orka, det är svårt när man inte har någon att bolla med och när det inte fnns en vuxen till som kan ta ansvar!
Ett onödigt stressmoment är barnens pappa som ofta ändrar på planer och som i perioder ringer, ibland flera gånger om dagen. Säger jag till honom att inte ringa så blir han agressiv och då blir det ännu svårare att samarbeta för barnens bästa. Det är länge sedan barnen var hos honom men så ringde han och sa att han fått en dag ledigt så om jag ville kunde han ta barnen då. Förklarade att det inte var min vilja som gällde utan barnens rätt till sin pappa och ville han inte träffa dem så var det ok, bara han inte förstör planeringen. Han får det att låta som han har barnen för min skull, ja delvis är det kanske så för han känner sig tvingad men det är knappast för att göra det lätt för mig, för den tanken finns inte hos honom! Det är svårt att säga nej när jag vet att jag behöver varje minut av ensamhet och åtminstone ett av barnen gärna vill träffa sin pappa och tycker synd om honom. Tur är att vi kan prata helt odramatiskt om detta hemma!
Att börja prata med sina barn om missbruk är inte lätt och jag är glad att jag gjort det så länge att det idag är helt okomplicerat, jag kommer inte ens ihåg hur vi började. Det är väl bara att bestämma sig att aldrig ljugam att aldrig försköna, att inte skydda missbrukaren. Lite otäckt är att jag inser att vissa saker från vårt liv ihop har jag helt glömt. Härom dagen pratade mamma och jag om hur jag förbjöd X et att ta bilen till jobbet, det kan jag inte komma ihåg, däremot vet jag att jag förbjudit honom att köra med barnen. Mamma berättade om flera gånger när de kommit inom oss på eftermiddagar då Xet varit hemma och han sagt att han "mått lite dåligt" och då jag berättat att jag förbjudit honom att ta bilen och hur de märkt att han varit lite påverkad. Detta kan jag inte alls dra mig till minnes. Visst ser och förstår barn, prata med dem! Inte imorgon utan idag!
Jag undrar varför jag inte får ett enda tips av min psykolog, hade velat höra, testa detta, har du provat? Jag vill vara lugn, lycklig med kraft och ork att klara av vardagen, mitt arbete och ha krafter kvar på kvällen då jag lägger mig, jag vill orka göra roliga saker, jag vill slippa yrsel och intryckskänslighet, jag vill att mitt nervsystem ska fungera normalt och inte överreagera för allt. Jag försöker att vara glad, för då ska man bli glad, sägs det men när tröttheten tar över då? Jag försöker att inte tolka in saker som inte sägs, men när det inte räcker? Jag försöker hushålla med krafterna, ska jag alltid behöva göra det? När ska jag kunna göra något spontant? Samtidigt tänker jag att om bara 5 år så klarar barnen sig själv, då har jag säkert både tid och ork att sattsa på mig själv men då kommer jag att sakna mina små älsklingar som växte upp allt för fort!