...vad ont jag gjort för att förtjäna det liv jag lever. Det gör så ont att leva, det känns som jag inte lever ett riktigt liv, vad det nu innebär??? Jag skulle vilja att någon tog hand om mig om så bara för en liten, liten stund, jag är så dränerad av att ta hand om alla andra, även om jag uppskattar att jag är behövd.
Helgen har jag tillbringat gråtande, så fort jag varit ensam, det hjälper inte. Mamma blir sämre, ingen av de andra närstående verkar märka, eller så speler de, så jobbigt att inte kunna prata med någon om det! Ska jag säga något till dem som inget vill veta? I sinom tid förstår de nog ändå, eller?
Barnen har svårt att förstå att jag inte mår så bra, i stället för att hjälpa till blir de stökiga och bråkiga och vill inte göra något alls. Barnens pappa lyser med sin frånvaro, någon gång har han ringt och varit så där "lagon" onykter, då har vi kunnat ha bra samtal, men jag vet att han har glömt till nästa dag. Då, i den stunden bryr han sig om barnen, mig, min mamma och han kan tom gråta, något som aldrig sker annars. I dessa stunder är han samma person som jag blev kär i, jag vet att den personen finns där, men långt under en massa andra, mindre fördelaktiga lager, det gör också ont.
Jag försöker ta fler dagar med närståendepenning (från Försäkringskassan när man har en svårt sjuk anhörig) men jag får ut så väldigt lite så jag klarar mig dåligt ekonomiskt, hur jag än vänder mig och tittar så är det bara dåliga alternativ. I snart ett år har jag levt med nästan bara dåliga händelser, innan dess var det lite jämnvikt men hur ska man orka? Jag önskar så att något RIKTIGT trevligt kunde inträffa, just nu är det enda positiva att barnen och jag är friska ( jag väljer att se utmattningen som en skada, inte sjukdom), att vi har någonstans att bo, att jag har ett jobb, att barnen har det bra i skolan, kanske är det ändå så att de viktigaste bitarna har vi, men vi behöver kryddan... men vi har också många tunga bitar som; vad barnens pappa utsatt och utsätter oss för, min utmattning, dålig ekonomi, mammas sjukdom, närstående och vänner som inte är det stöd jag hade hoppats på, osäkert och tungt på arbetet, inget att se fram emot, en värld som gungar utan mamma som alltid varit mitt stöd...
