I skugglandet
Att leva när någon som misshandlar/misshandlat, kränkt en eller med någon som missbrukar är att leva på skuggsidan av livet, att aldrig få titta ut i den riktiga solen. Man lever på de små ljusglimtar som även finns i dessa relationer.
Har man barn försvinner inte problemet bara för att man lämnar, man kan tvingas vara "anpassningsbar" även i det nya livet som skulle vara fritt.
I Almedalen kom ett förslag om att föräldrar skulle vara nyktra då de hade hand om barn och var de inte det kunde det komma att handla om lindrig misshandel. Lindrig? ja är det en engångsföreteelse ja visst men barn som konstant lever med föräldrar som missbrukar utsätts inte för lindrig misshandel, det är bra mycket värre än så. Det är inte bara det att föräldern/föräldrarna är lite "runda under fötterna", reaktionsförmågan är låg, det sägs och görs saker på ett annat sätt än i nyktert tillstånd (om nu dessa föräldrar någonsin är riktigt nyktra).
Detta skulle bli i klass med rattonykterhet, en god tanke men från någon som inte vet så mycket om missbruk. Kanske kunde det dock stärka oss skötsamma föräldrar när vi behöver strida om våra barns bästa.
Jag känner att jag på många vis är kvar på skuggsidan, ljuset glimmar till allt oftare men jag tvingas fortfarande att anpassa mig efter X minst vink, vill/kan han inte ta barnen som planerat får jag boka om/av. Jag är gärna med barnen, tro inget annat, men det ger mig ingen möjlighet att göra vuxensaker, hämta lite extra krafter, vila, eller bara sitta. Ibland skulle jag vilja träffa vänner själv, utan en massa nyfikna öron, ibland behöver jag prata med andra vuxna på vuxnas vis, jag behöver gnälla på X och på barnen, trotts att jag älskar barnen mer än allt.
Min äldste son är otroligt lik sin pappa, det kan irritera mig. Jag ber om hjälp en, fem eller 10 gånger han reser sig inte, struntar i om det blir "straff", detta tar otroligt mycket energi från mig, att behöva upprepa allt säkert 3-10 gånger om allt. Han bråkar och stör sig på sina syskon, är kritiska och kan vara kränkande mot dem, säger kommentarer som ingen bett om. Likt sin pappa men på en tonårings vis... Hoppas han inte utvecklar samma passivt agressiva beteende, jag försöker stoppa honom, han har åtminstone betydligt mer empati än sin pappa och det är en god förutsättning.
Det känns svårt ibland, kanske är jag extra kritisk mot honom eftersom han är så lik sin pappa, kanske kräver jag för mycket av honom, han är ju ändå bara 15 år. Men att följa en uppmaning borde han klara om han ville. MEN han har ju också sett sin pappas beteende och kanske tagit efter. Han är kritisk till sin pappa och tycker att småsyskonen tar honom i försvar när de inte ser hur han beter sig. Han är en fantastisk kille och jag hoppas jag får rätsida på honom och att han blir lycklig!
Funderar på om vi ska försöka få hjälp allihopa, tillsammans i höst. Nu när jag mår lite bättre så kanske jag orkar dra i det. Tror inte det hjälper enbart att få hjälp till vart och ett av barnen utan även ihop som en familj.
Den store är lat och vill inte hjälpa till, ett av mellanbarnen är lite ångestfylld, vill sova i min säng, rädd. Minstingen är väldigt ego, kan inte se att jag måste slutföra en sak innan jag kan komma till henne. De två yngsta hjälper till lite mer om jag ber. Fast trotts allt är de nog mest av allt barn mellan 9 och 15 år! De har inte utvecklat något medberoendebeteende och det känns skönt, då är det bättre att de är lite motsträviga som barn kan vara, men så har jag alltid ställt upp alltid och det är klart det kan vara svårt för dem att förstå att mina krafter nu är slut. Det är inte alltid jag själv förstår heller och inte heller min vuxna omgivning...
Jag SKA få rätsida på min familj