...ska du ta hand om ditt X? frågade psykologen. -"Ta hand om? Tycker du jag tar hand om honom?" undrade jag. -" Nej, kanske inte tar hand om, men du tar hand om det han inte tar hand om, barnen." Vad skulle jag annars göra, barnen har ju sin rätt och behöver sitt, kan inte han fixa det så får ju jag göra det, eller? X et är märkbart sämre, mer avmagrad, glömsk och förvirrad, dålig reaktionsförmåga och avtrubbad som om han var i en bubbla och inte delade värd med oss, att tänka ut lösningar och vara aktiv är inte alls något han klarar av nu.
Barnen och jag har pratat om det, eftersom de själv tog upp det, ingen stort problem för dem men ganska påtagligt. De är ju ganska stora nu och kan ta vara på sig själv. Gillar inte att han kör bil med dem, måste hitta en lösning, hjärnan arbetar frenetiskt, stresshormonerna är i full gång, kroppen är tung, nästan förlamad på morgonen och jag får sätta igång den genom attt börja röra händerna, armarna, huvudet och sedan den svåra biten att få igång benen, vicka på tårna...
Hur ska jag få honom att förstå, så nöjd att jag lyckats avstyra hans kommande helg, nu har jag lite respit för att hitta en lösning. Alla kreativa förslag tas tacksamt emot. Kontakta socialtjänsten, uteslutet, då får han/vi en tid om tre veckor, då har han nyktrat till och drogat av om det är det han håller på med, han skärper till sig och lägger skulden på mig, så kan en riktig cirkus vara på gång, det har vi inget att vinna på, slug, måste vara slug, listig och smart... blir så trött, sliten. Mådde otroligt bra förra veckan, kände att nu är jag riktigt frisk... då glömmer jag hur jag mådde bara en vecka tidigare, men det friska måste finnas där och bara vilja ut.
Psykologen frågade hur jobbig denna situationen var, jobbig? Jag är så van att det närmast är ett normalläge, det kommer att lösa sig, det finns 1000 andra situationer som är mycket jobbigare men jag är så ensam i detta. Vem tröstar knyttet?
Diskutera gärna med mig på twitter!