Hot och allvar i vardagen

Inte nog med att X ställt till det med ekonomin som också spiller över på oss, nu har han nästan blivit lite åt det psykotiska hållet och är hotfull. Det väcker en mängd gamla minnen och jag är rädd, väldigt rädd, för jag vet inte vad han är kapabel till. Vissa dagar är jag så låg att jag inte orkar någonting och bara gråter, ibland känns det som om jag ska bli helt tokig. Det känns som bristningsgränsen för vad jag klarar är mycket, mycket nära och den stora frågan vad händer sen? Barnen är ledsna och oroliga, ledsna för att jag är ledsen, ledsen över att inte kunna få det de behöver rent ekonomiskt, oroliga för hur det ska gå för deras pappa och jag har inte ett svar att ge dem, det enda jag kan lova är att jag ska kämpa.

X var så hotfull att jag valde att göra en polisanmälan, eller rättare sagt, jag försökte, men de tyckte inte det var tillräckligt allvarligt, så jag skulle skriva ner alla gånger han krängt mig eller varit hotfull, då kanske de kunde skriva ihop en anmälan. Just nu orkar jag inte det också och som många andra tänker, en anmälan kanske gör det värre... man känner sig inte mycket värd!

Jag har slutat kämpa för x, nu är det vår existens jag måste prioritera. Att cykla till jobbet går ganska bra, men att cykla hem tar dubbelt så lång tid, när jag kommer hem stupar jag i säng. Läxor, matlagning och att hjälpa barnen med sina extrajobb-ja barnen har börjat arbeta och initialt behöver de lite hjälp, att städa, tvätta och handla finns inte på listan ens, det är knappt jag orkar laga mat. I går åt vi soppa och landade på en kostnad av ca 40:- för hela familjen, 10:- per portion! Idag blir det nog mat för 60:- för oss alla. Har bittert kommit på att det inte blir mycket billigare för oss att bo i lägenhet, om vi köper en billig bostadsrätt på 2-3 rum, så kanske vi tjänar in som max 2000:-/månad. En hyresrätt i samma storlek skulle bli dyrare för oss, då skulle jag förvisso ha pengarna från husvinsten att leva på, men gör jag så känns det som om vi aldrig kommer på rätt väg igen. De enda lån jag har är huslånen!

Tänk vad man kan råka ut, bara för att man gifter sig med fel man, väljer att prioritera barnen framför karriären och vipps så  har man nästan inget! Ändå har jag alltid varit sparsam, det finns lite pengar på banken, inga stora summor men det är pengar som jag satt av för pensionen, med liten ekonomisk marginal så vågar jag inte pensionsspara.

Jag ska försöka att inte göra något förhastat utan se de närmaste två månaderna, hur går det? Det kanske går, kanske lyckas vi spara in tillräckligt, kanske kan jag hitta ett extra jobb, gillar det inte men det är min enda räddning, kanske kan jag förhandla lite om min lön, kanske kan jag arbeta lite mer... Men jag är så trött att jag inte vet hur det ska gå till!

Är det någon som sitter på bra tips så tar jag mer än gärna emot dem!!! Är det någon som behöver en föreläsare inom det mesta som rör människan, både fyskisk och psykiskt?