Höst

Det är över två månader sedan jag skrev, sommaren har börjat övergå i höst, det doftar höst och känns lite kyligt. Just den där övergången när man ska släppa sommaren är svår, tycker jag. Jag älskar vår och sommar och lever upp mer då, det är så långt till nästa vår och vem vet hur livet ser ut då?

Det har varit en ganska tuff sommar, visst har vi vilat oss från skola och arbete men X´s missbruk trappas upp hela tiden, han har ingen insikt och tror att han kan få en behandling om ett år, när det passar honom, han förstår/struntar i att han kanske inte lever då. Prognosen är dålig för honom och det är jobbigt att försöka förklara för barnen varför deras pappa inte slutar dricka när drickandet sakta tar livet av honom. Han gör tokiga val som påverkar oss negativt, han betalar inte av sina skulder vilket gör att barnens och mitt boende är hotat om det blir en utmätning. Jag har tidigare skrivit att jag trott att man var säker med ett äktenskapsförord (vi är fortfarande gifta). Har lite planer på hur jag ska kunna försöka säkra huset, steg två i den planen är skilsmässa.

Ett tag gick det att prata med X om hans missbruk, det går inte längre, jag är helt på väg att ge upp och funderar på att helt säga upp kontakten med honom. Efter det att det blev klart att han drack igen så har han enbart fått träffa barnen när jag eller någon annan vuxen varit med. En helg för lite sedan då han skulle träffa dem var han inte nykter, de hade bokat en aktivitet, som de fick göra för att barnen inte skulle bli lidande. Nu ska jag kontakta socialtjänsten för att se vilket stöd jag kan få där, om de kan vara med eftersom jag inte orkar träffa honom.

Det är "lustigt" hur man som anhörig väldigt lätt dlir den elake, sura, griniga, gnälliga... Vi var ute och åt och hämtade dricka i en bar, (han dricker bara i smyg, aldrig när vi ser på), jag sa att jag får bära, eftersom han var vinglig, då får jag en syrlig blick av kyparen. Hans pappa ringde ( de bor utomlands halva året) och frågade om X skötte sig och inte drack. Jag svarade ärligt att helt nykter var han inte. Hur mycket dricker han? -Vet ej. Dricker han så mycket att man märker det? -JA! Varför tar han inte sitt ansvar för sin hälsa? undrade hans pappa. Jag försöker förklara och säger också att han har tre fantastiska barn som han struntar i och att barnen mår mycket dåligt över sin pappas val. Då ger hans pappa mig ett svar som jag blev riktigt arg för; "Han har bara ansvar för sig själv, ingen annan!" VA!!!! visst har man ansvar gentemot sina barn.

Så ensam man känner sig med alla tankar och känslor, har ingen att ventilera detta med, inte på riktigt. Min dotter sa två saker som var tunga; 1. "Mamma, pappa gör inte val som är bra för oss, han tänker inte på oss så som du gör!"  En kväll när vi gick och la oss, 2. " Mamma, jag vill att du gifter om dig så jag kan få en riktig pappa, det har jag inte nu!" OOOO, det svider i mitt ömma modershjärta. Tidigare har hon sagt att jag ALDRIG får träffa någon ny man och även om hon flyttat hemifrån får ingen annan bo här, för då skulle hon inte besöka mig.

För övrigt har barnen och jag varit ihop mycket i sommar, även den äldste har varit med och då kommer man honom så härligt nära. Denna fantastiske kille som visar känslor, kramas, petar på mig för närkontakt, vi har skrattat mycket och jag hoppas verkligen att barnen förstår att de betyder ALLT för mig!

Vet inte riktigt hur vi ska orka med en höst, skola, arbete, oro, mm. i kombination med all annan stress, men det går säkert på något vis. Just nu känner jag mig ganska ok men jag vet att jag är svajig och det är en sorg att jag mår bäst när barnen och jag är borta, synd att vi inte har råd att resa mer. Min önskan är sex månader på en lugn varm plats, men det är ju bara orealistiska drömmar. En vintersemester hade varit en dröm men men, nu är det inte så.

Saknar min älskade mamma så otroligt mycket, hon känns inte lika levande längre och jag är rädd att minnesbilder bleknar, jag kan inte titta på hennes foto utan att tårarna trillar. Enligt psykologen så är det alldeles för mycket negativt i mitt liv för att jag ska kunna sörja henne ordentligt, jag skjuter upp sorgen för att bara överleva vardagen. Vem har man blivit???