Skrev några rader till en kollega som hon skulle kunna publicera på sin blogg, så här blev det;
"Destruktiva relationer
Med destruktiva relationer menar jag de relationer som inte präglas av ömsesidighet, respekt, kärlek, respekt för den andres behov och integritet och ett ömsesidigt givande och tagande (ibland är den ene stark, ibland den andre). Det kan vara relationer där den ene (eller båda) har missbruksproblem, psykisk sjukdom, personlighetsstörningar(t.ex. socio/psykopati), där det förekommer någon typ av misshandel.
Missbruksproblem kan se otroligt olika ut, allt ifrån att personen ständigt är påverkad så det är tydligt att hen är berusad, eller att personen dricker så hen alltid är lite påverkad och omgivningen märker inget. Vi har personerna på parkbänken som också är socialt utslagna men vi har också chefen, företagsledaren, politikern, läraren, läkaren… som kanske dricker på det sätt så ingen misstänker något i första taget. Där anhöriga kanske försöker slå larm, tala med sin partner men där den anhöriga inte blir hörd, där ingen tror, där ingen lyssnar allra minst den som missbrukar. Kanske får den anhöriga höra att det är en överdrift, inte kan xx dricka, hen som är så trevlig. Hur man som anhörig ser allt som inte blir gjort i familjen men arbetet sköts klanderfritt. Missbruk leder ofta till labilitet som förr eller senare kan utmynna i misshandel.
Många använder sin drog som en slags självmedicinering mot psykisk sjukdom/personlighetsstörning och denna kombination är sällan gynnsam! Risken för misshandel ökar dramatiskt. Misshandel kan se olika ut, fysisk slag, knuffar, nyp, sparkar men den kan också vara passivt fysisk genom att den anhörige förhindras att söka vård, eller att vården bli framskjuten, förhindras av sova, äta mm. Psykisk genom kränkande kommentarer, förnedring, insinueringar, förminskning mm ofta i kombination med positiva kommentarer och löften som sen inte hålls. Ekonomisk genom att förövaren tar makten över parets ekonomi och utnyttjar den drabbades tillgångar, lån som tas utan den andres vetskap mm. Materiell genom att den drabbades saker förstörs, ”försvinner” mm.
Många som står utanför en destruktiv relation ser ofta inte vad som försiggår och när den anhörige” klagar” är det vanligt att bli bemött med ”LÄMNA HONOM DÅ!” det är lättare sagt än gjort eftersom destruktiva relationer skapar ett kitt som är starkt, destruktivt start. Den anhörige tvivlar på om partnern verkligen dricker så mycket, eller vad hen menar för ibland är hen ju så snäll och ger så mycket beröm. Många drar sig för att lämna eftersom de verkligen vill prova allt innan, självförtroende och självkänsla är ofta nertryckt i botten, hur ska man klara sig och hur ska partnern klara sig? Hur klarar man ekonomin? Hur ska ev barn reagera och vågar man låta barnen bo hos den förälder som har problem?
Som anhörig kan man få höra att ” du måste släppa taget”, när barnen är hos den andre så måste du koppla bort det! Hur ska man kunna göra det när ens älskade barn kanske far illa?
Det är allt annat än lätt och har partnern socio/psykopatiska drag så är det svårt att vinna över denna, kanske i bästa fall lyckas man överlista om man noga tänker igenom varje steg. Bråk och jobbiga diskussioner löser inget, vissa saker får man helt enkelt bara acceptera och välja att ta striderna om det som är viktigast. Träna på att lägga orden väl så mottagaren ser det som att hen har kommit på det själv. Att vika sig om det blir bråk, släta över, det går inte att vinna ett krig mot en psykopat, sägs det. Man får vara beredd på uppoffringar på ena eller andra planet.
Har man barn ihop får man kanske acceptera att aldrig bli 100% fri, så länge barnen är minderåriga. Psykopaten ger inte upp och släpper inte det som ”tillhör” hen i första taget. Även om det inte är lätt och man kanske inte blir 100% fri så är livet utan en destruktiv person i hushållet VÄLDIGT mycket lättare, trevligare och roligare. Men det kan ta flera år att komma dit!
Många anhöriga drabbas dessutom själv av sjukdom som stress, depression, utmattningstillstånd och PTSD (Post Traumatiskt Stress tillstånd). Det är svårt att bli frisk från dessa om man fortsätter i relationen och även efter att en relation är slut kvarstår symtomen ofta i många år, om man får hjälp, i annat fall riskerar symtomen att stanna livet ut och förorsakar stort lidande, funktionsnedsättningar, sänkt livskvalitet mm. Symtomen kan skilja sig år men innebär ofta en ökad stresskänslighet, en känsla av att inte kunna koppla av, en trötthet som man inte kan vila bort, rädsla för oförutsedda ljud, sömnsvårigheter, nedstämdhet/depression, aggressivitet, ångest, senare symtom är kognitiva funktionsnedsättningar (tankeverksamhet, koncentration och minne mfl.), social isolering- man orkar helt enkelt inte träffa vänner och bekanta, fysiska symtom som muskelvärk, huvudvärk, bröstsmärtor, magsmärtor, hjärtklappning, öronsusningar, yrsel, minnesstörningar, högt blodtryck och blodsocker, hormonstörningar mm.
Har man några av dessa symtom och vet att man lever ett stressigt liv så ska man ta det på stort allvar och söka läkare. Dessvärre är inte alla läkare så kunniga och tar inte alltid dessa symtom på allvar. Då gäller det att man inte lyssnar på allt det man tidigare fått höra som att man överdriver mm. Kräv en ny läkare som lyssnar, be om en remiss till psykolog/ terapeut. Det finns mycket att ta upp och var observant på om det bara skrapas på ytan och man inte går till grunden, det kan finnas svåra saker man varit med om som är orsaken till att kroppen reagerar som den gör.
I studier har man sett att drygt 60% av dem som drabbas av utmattningstillstånd/depression har en PTSD i botten. PTSD kan komma av allvarliga och/eller upprepade trauman och det är vanligt att man inte ser det man varit med om som trauman i början och helt inriktar sig på måendet här och nu. Får man ingen förbättring bör man diskutera en möjlig feldiagnostisering och få en mer trauma inriktad terapi, det är svårt att hitta den hjälpen, den mesta trauma terapin är riktad mod dem med krigs och flyktingrelaterade trauman. MEN att leva i ett dagligt krig på hemma plan kan många gånger ge större lidande än om hotet kommer utifrån.
Barnen, hur stöttar man dem? Det är svårt och om man tror att man helt lyckas skydda dem mot den andre förälderns destruktivitet så har man fel. Man kan stötta dem, finnas där för dem, prata om problemet men man kan inte ta bort problemet men man kan förklarar varför föräldern gjorde eller sa på ett visst sätt. Att ge en dos extra trygghet, att vara nära barnen, krama dem, sitta nära i soffan om de blivit så stora att de inte kryper upp i knäet längre. Stärka deras självkänsla med beröm, men inte beröm och uppmuntran in absurdum, då kan de vänja sig vid det och inta ta till sig på samma vis eller få en grandios självbild (stört bäst och vackrast) som kan förstöra för dem på andra håll.
Barn som mår dåligt kan dra sig undan och bli tysta och ”snälla” barn, de kan ta över ett föräldraansvar, vilket man som ensam fungerande vuxen i en relation kan tycka är bra, men det är det inte, barn ska vara barn! Barnen kan också bli utåtagerande, bråkiga, få sämre skolresultat mm. Eller söka sig till en trygghet utanför familjen, en kompis och dennes familj, en gängbildning eller ett stort intresse för en hobby.
Alla dessa sätt ar naturliga reaktioner på en jobbig hemmiljö och är det så bör man söka hjälp BUP kan vara ett alternativ, en del familjerådgivningar vänder sig till hela familjen, socialtjänsten kan ha grupper för barn till missbrukande föräldrar och föräldrar med psykisk sjukdom. Har man gemensam vårdnad om barnen krävs den andre förälderns godkännande i de allra flesta fallen.
Det är inte lätt att stötta sina barn om man själv inte mår bra och kanske har den egna sjukdomen gjort att man har sämre tålamod, sämre ork mm. Om det går så långt har barnet en ytterst utsatt hemmiljö och bör få stöd och hjälp för att kunna uppleva en god livskvalitet. Vi är inte mer än människor som gör så gott vi kan och att leva i en destruktiv relation är så mycket mer än vad man kan förstå om man inte levt i det själv!"
Det är inte alltid så lätt som att välja glädjens väg, det är inte den enda sanningen för det tar så mycket längre tid att tänka en ny tanke, det krävs kraft, mod, styrka, självförtroende mm för att lyckas med en förändring. Jag tycker om visdomsord men de kan också göra mig frustrerad, jag som kämpar så med att hålla huvudet högt, varför hittar jag inte den samma, ärliga totala glädjen och lyckan? Livet är inte så enkelt!