Blir så trött och frustrerad över att det tar sådan tid att bli frisk, så trött på bakslag och trötthet. Huvudet hänger med ganska bra, som tur är men jag måste sova på eftermiddagen de dagar jag varit iväg och arbetet, arbetar 2 dagar hemma och detta är min räddning. Längtar efter ledighet, var sjuk nästan hela julledigheten så jag fick inte vila på rätt sätt.
Diskuterade med psykologen vad jag kan göra för att bli frisk fortare. Inget! Det tar den tid det tar, det går inte att skynda på det, hjärnan tar den tid den behöver för att läka och hon tyckte att jag varit med om så mycket så hon tyckte inte två år var en lång tid, dessutom har jag varit igång och arbetet nästan hela den tiden, om än på lägre fart och tid. Hon jämförde med en graviditet, den kan vi inte skynda på, hur mycket vi än vill, vissa saker bara måste ha sin gång.
Detta känns klokt och logiskt men så har amn läkare och F kassa som stressar, även om det inte är menat att stressa så blir det så när man inte får full förståelse eller att de har kunskapen som behövs. Å andra sidan vet jag många som varit sjukskrivna mycket längre än jag och på heltid. Undrar ibland om jag hade fått 6 månader till med heltidssjukskrivning, hade jag varit friskare idag då? Eller kanske tvärt om, att det varit ännu svårare att komma igång med arbetet. Arbetslivsorienterad rehabilitering sägs vara den mer effektiva, men det gäller om man blivit utmattad på sitt arbete, det finns så lite forskning om vad som gäller för oss med privatlivs orskaer till utmattningen.
PTSD eller inte, vissa saker stämmer väl andra inte, jag kan ju skilja på det som varit och det som är, men vakna drömmar/tankar med skräckscenario har jag och det skrämmer mig. Mest gäller det barnen, att något ska hända dem och att jag ska förlora någon av dem eller allra värst alla tre. Vilket liv har jag då? Inget. Absolut inget! Kan se mig på deras begravning och tårarna forsar. Utan dem finns inget, INGET!!!
Barnen är hela mitt liv men jag inser att det kommer att förändras i takt med att de blir äldre, den store ser jag sällan även om vi bor under samma tak, han funderar på att läsa utomlands efter gymnasiet. Mellansonen och lilltjejen börjar också bli stora, ibland är alla ute med kompisar, en välbehövlig vila men de kommer hem till mat och så ska kläder tvättas, städas, förhöras läxor, köras till aktiviteter... Fullt upp men hur ser det ut om 5 år eller 10, vad gör de och vad gör jag? Kommer jag orka arbeta mer då, ja troligen, vad ska jag göra på min fritid, vad känns meningsfullt? Jag vet inte, allvarligt talat, tar livet slut då eller hittar jag nya glädjeämnen, barnen kommer förhoppningsvis att finnas kvar i mitt liv om än på ett annat sätt. Blir stressad av bara tanken... och ensam...
