Försummelse
Då var det dax igen. Barnen skule vara hos sin pappa denna helgen, i går kväll ringde mellankillen hem och var jätte ledsen, han hade trillat på en lekplats och slagit foten så illa så han inte kunde stödja på den. Pratade med deras pappa som sa att det inte var någon fara, det hade han konstaterat... med alla de gånger han konstaterat att det inte varit någon fara men ändå varit det, i allt för färskt minne... då barnen haft väldigt hög feber och inte druckit på en dag och nästan var medvetslöst då jag kom hem från arbetet....när ett av barnen trillat och det sedan visade sig att det var hjärnskakning, barnet satt likblekt hemma då jag kom från arbetet och i förbifarten fick jag veta...
Jag menade på att om han inte kunde stödja så ville jag åka dit och titta på benet! Det tyckte x et var onödigt för han viste att det inte var något. Till slut fick jag ändå åka dit, luktade alkohol i lägenheten, konstigt att jag vet om det men ändå reagerar så starkt!
Barnen ville följa med mig hem men var rädd för att deras pappa skulle bli arg... smidig som en panter försöker jag att vara... så till slut tog jag hem barnen. I morse så hade han lika ont och kunde fortfarande inte stödja. Ringde, enligt överenskommelse till x et, han svarar yrvaket och jag ber honom komma hit och köra oss till sjukhuset (där är helt omöjligt att parkera nära akuten), jag sa att det var bra om han var här inom en timme, det gick 90 minuter och han kom inte. Jag hade tänkt att han på en timme hade hunnit vakna, duscha, äta och ta sig hit i lugn och ro, men icke. Då jag ringde så lät han yrvaken, jag tror att han lagt sig och somnat om, han sa att han skulle kunna köra om ca 30 minuter och så har han ca 15 minuter hit och sedan 15-20 minuter till sjukhuset. Lät inte ok. På detta vis har han utsatt barnet för en passiv fysisk misshandel i och med att han fördröjde och försvårade vår transport till sjukhuset. Lilltjejen ville jag inte heller ha med men hon ville inte vara med pappa så jag fick ringa in mina föräldrar som kom.
Turligt nog så kom de precis när vi var på väg att åka så det löste sig med transporten till sjukhuset! Några tråkiga timmar på sjukhuset, röntgen en läkare som knappt pratade och ännu sämre förstod vad vi sa. Sonen berättade att det kändes som det var en sten på foten och om han satte foten mot golvet var det som om pinnar stack honom i foten. Då vänder läkaren på foten och säger att det inte finns något sår så stenar och pinnar kunde det inte vara i benet... SUCK vi sa inte att det var stenar och pinnar i benet utan att det KÄNDES som. Inte lätt med språkförbistringar. Röntgen visade att foten var bruten, gips och kryckor i tre veckor... inte blir livet lättare precis men å andra sidan kunde det varit mycket värre.
Just nu känner jag mig helt slut och undrar hur jag ska orka med en sak till. Nu måste jag hämta och lämna honom i skolan och lilltjejen och han slutar aldrig samtidigt så det blir tre turer varje dag. Ja ja det är ju övergåede och egentligen världsligt.
Men vad gör man när 10 timmars arbete/vecka gör en helt slut, så slut att man inte kan tillföra en endaste sak , ska till läkaren på torsdag, rädd för att han vill öka arbetstiden. Jag vet ju att 10 timmars arbete motsvarar att jag arbetat 15 timmar, så 20 timmars arbete måste jag lägga ca 30 timmar på... Låter som om jag är både lat och arbetsskygg och jag vet att jag kan tvinga mig till att arbete men när man inte har krafterna så kommer jag också att falla, denna gången vill jag bli frisk PÅ RIKTIGT! Inte bara hjälpligt klara vardagen med ständigt sinande krafter. Hur är det med orken då man inte kan åka och handla utan att vara helt slut, att rulltrappor lockar fram svindelyrsel, att starkt ljus och ljud gör mig snurrig, att jag klarar jobbet ganska bra, känns ok då jag är där men jag skakar av trötthet då jag går hem och den dagen är jag glad för att jag har mat i frysen jag kan plocka fram till barnen...och då jobbar jag 4 timmar + 60 minuter på resan. Att orka göra trevliga saker fungerar inte heller, de tar också kraft, ibland känner jag mig isolerad, ensam, så här vill jag inte fortsätta att leva. Jag vill orka uppleva saker, jag vill hitta på trevliga saker med mina barn, jag vill orka umgås, gå ut och äta, gå på bio, teater, konstutställningar... jag vill kunna njuta av en heldags shopping med en vän, en fika på stan, att prata, titta och njuta, jag klarar inte alla dessa parametrar just nu. Gå och prata tar alla krafterna, så då kan jag inte titta och njuta, jag blir avskärmad och upplever inte samma saker som andra. TRÅKIGT!
Att ta en infraröd bastu ska vara bra mot stress, utsöndra gifter, minska muskelvärk, stärka hjärtat, mfl. positiva hälsoeffekter. I veckan lyxade jag och provade detta, de lovade att man blev jätte pigg efteråt. Bastun var inte så varm som en vanlig bastu, kändes nästan som en väldigt varm sommardag. Efteråt var jag yr, trotts att jag hällde i mig massor av vatten, tog mig mödosamt hem, var helt slut och fick sova. Var helt slut hela dagen, totalt orkeslöst. Kroppen får jobba som om man joggar i 40 minuter och jag tror att min kropp inte orkar med det just nu. Detta leder ju till utsöndring av stresshormoner och min kropp reagerar inte längre normalt på stress. Normalt är att hormoerna gör oss redo för flykt och kamp, därför kan vi prestera mer, en stund, min kropp kan inte det. I stället ställer min kropp in sig på död, jag blir trött och helt tom i huvudet, kan man inte fly så är det än mer primitivt att spela död. Där befinner sig min kropp, fast det pratar man inte gärna om inom medicinen för det är inget man kan kontrollera, så då finns det inte...
Allt i min takt fungerar ganska bra men den extra växeln finns inte!
Just nu vet jag att jag måste ta ett extra, extra stort föräldraansvar, inte nog med min bit, jag måste också kompensera och kolla av vad barnens pappa gör och inte gör. Det tar också på krafterna!