Första bloggen

Spännande att starta en ny blogg. Det finns så mycket att läsa på nätet att jag undrar om någon hittar hit, men jag hoppas det!

Jag är sjukskriven sedan en tid tillbaka pga. ett allvarligt utmattningstillstånd. Det är faktiskt skönt att vara sjukskriven, det ger mig en möjlighet att andas, få en aning egentid och hämta krafter. Fast jag längtar till mitt fantastiska arbete men just nu måste jag ta han om mig själv först!Hämtar krafter gör jag genom att sova, ta en promenad, göra mindfulnessövningar och ja, sedan är mina lediga timmar över och barnen ska hämtas. Därefter följer en vanlig eftermiddag med , mellis, läxläsning, plock, städning, lite att fixa i trädgården, lek med kompisar, matlagning, fritidsaktiviteter mm. Tror att de flesta föräldrar som är hemma en eftermiddag känner igen sig...

Idag har jag en ganska bra dag, lugnet har lagt sig efter en tids ständigt funderande över hur jag ska kunna skydda mina barn mot deras pappa. Han är ingen elak pappa men han har tydliga brister och kan inte se barnens behov, han kan köra bil om han druckit eller tagit tabletter, för han känner sig bra... och då blir han en farlig pappa och min stress aktualiseras, hjärnan går på högvarv och en förödande trötthet slår till. Oförmögen till att lösa problemet, oförmögen att ta mig ur sängen men måste, måste ta hand om mina barn, måste MÅSTE!

Den psykiska misshandel jag utsatts för under många år har satt sina spår, osäkerheten är större, jag tvivlar ständigt på mig själv, duger inte, alla tycker att jag är både, ful, klumpig, ointressant och en massa annat. Vågar nästan inte prata med folk jag inte känner. Känns som om jag lever i in bubbla, alla intryck blir för mycket, orkar bara umgås med riktigt nära och kära personer och då orkar jag bara en kort stund men allt detta hör till mitt utmattningstillstånd.

Jag får hjälp av en psykolog och jag har pratat med kriscentrum för våldsutsatta kvinnor. Jag slutade på kriscentrum för om jag hade min "fina" fasad på mig, log och var trevlig kyunde inte den terapeuten se att jag mådde dåligt. Dagar jag mådde dåligt så kunde hen inte ta det heller utan blev helt handfallen. Stod inte vid det hen sa, ena gången var det bra att jag skyddade barnen, nästa gång skulle jag tvinga barnen till sin pappa så jag fick vila... Fick dessutom rådet att träffa en ny man så skulle allt lösa sig, vilket jag inte alls tror på. Jag ser inte män och jag vill må bra och ha hittat vem jag är innan jag inleder en relation.

Psykologen jag nu träffar är bra men väldigt ung och oerfaren. Hen sa en bra sak om min stress och det var att jag hela tiden, i många år gått på helspänn och att om jag nu utsattses för en liten stressor så körde hela mitt försvarssystem igång på 110%, kroppen behöver mobilisera all kraft och hjärnan går på högvarv, därför blir jag inte bara "lite orolig" som de flesta utan alarmberedskapen slår till fullt ut. Men så har jag haft otal nätter då jag inte vågat sova för rädslan att han skulle sticka en kniv i mig om jag somnade... Nu kan jag åtminstone sova gott.

Det är inte bara jag som är traumatiserad, barnen har fått sin del, trotts att jag alltid försökt att skydda dem och jag tror att jag lyckats ganska bra men visst är de traumatiserade av det liv vi levt. De har ingen bra anknytning till sin pappa, det är nog omöjligt eftersom en missbrukare alltid sätter sig själv och sin drog först. Jag vet att jag kompensera (försökt) för att jag skaffat en pappa till dem som varit indre bra, jag har ställt upp, gjort mer för dem och låtit dem ta mindre ansvar än vad jag troligen skulle gjort annars, nu försöker jag få lugn i vardaen och ställa mer krav på dem. Jag har varit dålig på att hålla ett nej, det blir man lätt som medberoende, nu jobbar jag på det med! Klart att det är tryggare för barnen om de vet att ett nej verklige är ett nej och ett ja ett ja. Om jag först säger nej och sedan ett ja, kanske positivt för barnen i stunden men knappast på sikt och hur ska de kunna lita på mig då?

Det är slut på lögnerna! Vi har levat ett liv med en massa lögner i stort och i smått och till slut visste jag inte vem jag var, vad som var sant eller falskt, det börjar jag få grepp om nu men inte när det gäller kontakten med barnens pappa, där svajar det lika mycket som vanligt och jag vet fortfarande inte om det han säger är sant eller falskt.

Många insikter har kommit de senaste åren; att man aldrig kan förändra en annan människa, det är bara jag som kan bestämma över hur mitt liv ska se ut, om jag lever på minnen eller för morgondagen så missar jag livet, det är idag jag kan förändra mitt liv!