Det är kanske svårt för andra, utomstående, att förstå vad vi går igenom, först med trauman sen som ensamstående. Ibland känner jag mig nästan förnedrad av all oförtsåelse över tidsbrist, orkeslöshet, ekonomi. Att få ekonomin att gå ihop som ensamstående är ett smärre trolleri. Det gäller att alltid kolla efter bra priser, alltid handla lagom, men härom dagen fick jag en smärre chock då jag fick betala 405:- för en gurka!!! Tur att jag kollade kvittot, i efterhand lite småroligt men - 400:- i månadskassan hade märkts. Varje gång jag lyckas handla något som barnen behöver till ett extra bra pris blir jag väldigt glad. Jag skulle vilja kunna lyxa någon gång, att bara för en helg kunna slippa tänka på ekonomin. Jag ska inte klaga för det finns dem som har det väldigt mycket sämre, vi har mat på bordet varje dag, jag har en liten buffert om något väsentligt i huset skulle gå sönder t.ex. tvättmaskinen, spisen, kylen... Men därutöver är det få saker som tillåts och det gäller att fundera och spara till allt, trotts att man redan sparar på allt...
Mycket i livet kunde varit annorlunda men nu blev det som det blev och är som det är. Var hos psykologen i förra veckan och tidigare har vi diskuterat PTSD- Post Traumatiskt Stresssyndrom, allt utom ett diagnoskriterie stämde. Det var kriteriet för att man skulle återuppleva händelserna och inte kunna urskilja om det var nu eller då. Jag vet att det som hänt, har hänt och att det inte är nu. Nu har jag gjort en test och hade man över 10 poäng var det troligt med PTSD, jag hade 16! Vi diskuterade detta igen och hon höll med om att det kändes rätt. PTSD som man inte får hjälp för (inom 6 månader efter traumat) kallas kroniskt och detta har i mitt fall lett till en utmattning.
Nu i veckan ska jag träffa psykolog, läkare och Försökringskassan för att diskutera framtiden och hur jag så snabbt som möjligt ska kunna arbeta 100%, läs inte bli frisk, för det är inte intressant! Psykologen och jag har en plan om att ta upp att jag faktiskt är feldiagnostiserad och nu ska få rätt till den hjälp jag behöver, under detta året har vi bara tagit toppen på isberget, sopat lite men inte kommit åt det verkliga problemet. Under mötet med psykologen gick vi snabbt igenom de sista årens trauman med allt från barn som höll på att mista livet, annan sjukdom, misshandel, missbruk, dålig nattsömn- och det är där det började på allvar, att jag inte fick sova, knappt alls, då killarna var små. Det var nästan ett år då jag bara sov 15-20 minuter i sträck under nätterna och ofta mindre än 4 timmar totalt/natt, inte konstigt att jag fick alla möjliga symtom. Efter samtalet gick jag igenom alla mina livstrauman och det blev en del, vissa saker som jag tidigare glömt kom upp, jag grät men på kvällen upplevde jag för första gången på länge en liten glödande boll av lycka i bröstet.
Efter det har jag mått bättre än på länge, känt mig gladare och lugnare men visst, det är inte mycket som ska till för att trigga mig. Jag hoppas så att jag kan få hjälp nu. Det är konstigt att ingen tänkt på detta tidigare. När barnen var små var jag sjukskriven en kortare tid för "krisreaktion i samband med barns svåra sjukdom". Jag var då Föräldraledig och barnens pappa jobbade och när jag sjukskrevs så var tanken att pappan skulle kunna ta ut föräldraledighet och vara hemma och stötta mig, men det ville han inte, så då var det ju inte lönt att jag var sjukskriven för jag fick ju ändå inte sova, eller fick någon avlastning...
Nu hoppas jag att läkaren och Försäkringskassa förstår och att jag får en välformulerad remiss till någon som kan trauma och EMDR. EMDR är en speciell metod för att få upp gamla saker till minnet och när man följer terapeutens rörelser med ögonen kopplar min ihop båda hjärnhalvorna och ska på så sättkunna läka bättre. Jag vet att det blir en tuff kamp, men äntligen känns det rätt!