Nu ska jag berätta om tre starka kvinnor som all ganska unga träffade sin drömman. I takt med att förhållandet blev "på riktigt" förändrades mannen. Psykisk ohälsa, missbruk i en destruktiv relation förändrade dessa kvinnor för alltid. Många har förutfattade uppfattningar om hur misshandlade kvinnor ser ut och beter sig. varken jag själv eller dessa kvinnor passar in i den stereotypa ramen. Det är snygga, välutbildade, intelligenta, empatiska, trevliga, svenska kvinnor.
Emma var gift med en mycket trevlig, snygg, kompetent, intelligent och framgångsrik man. De hade barn, villa, bil och allt såg ut som den fullständigt lyckliga familjen... på utsidan.
Bakom de stängda dörrarna förekom det psykisk misshandel och ständiga kränkningar, både av Emma och barnen, mannen var sedan många år deprimerad i kombination med panikångest. Periodvis gick det ganska bra, men de sista tre åren eskalerade sjukdomen och hans psykiska tillstånd förvärrades.
I sitt självförakt behandlade han Emma allt sämre och sämre. På något underligt sätt verkade han må bättre av att trycka ner henne. I takt med att självföraktet ökade så självmedicinerade han med alkohol. Emmas situation var fruktansvärd, varje dag vaknade hon med tanken "undrar om han blir arg på mig idag igen?" "Hoppas han inte dricker idag".
Emma utvecklade ett mycket starkt medberoende och till slut gick en mycket stor del av hennes liv ut på att skydda, mörka och täcka upp utåt sett. Emma hade länge haft funderingar på att lämna relationen men inte vågat/orkat. Internt inom familjen fungerade Emma dock mest som en psykisk slagboll för mannen. Han rörde henne aldrig fysiskt, Emma tyckte nästan att det var jobbigt, "för ett blåmärke kan man ju åtminstone visa upp".
Depressionen bli allt djupare och Emma försöker allt som står i hennes makt, hennes räddning var träningen. Det sägs att man står emot psykisk påfrestning bättre om man tränar, hon berättar att hon aldrig hade orkat börja träna mitt i kaoset, träningen gav henne energi och endorfin kickar mitt i det helvete hon levde i.
Liksom många andra ville Emma inte berätta för andra hur hon hade det, (många känner det som ett misslyckande) dessutom skämdes Emma, både för mannen och för att hon själv, som är en starkt och "duktig" tjej var kvar i förhållandet.
Emma fick en dag ett telefonsamtal från sin man där han berättar att han inte vill leva, berättar och berättar, han gråt-skriker det till henne " Emma! Jag vill inte leva längre, jag vill dö! sen lägger han på, han är borta, Emma får inte tag på honom, tröttheten oron är tärand, efter en tid ringer det på dörren och det står två poliser utanför, de meddalar att maken och barnens pappa är död.
En koatisk tid följer, gråt, sorg, barnens olika reaktioner på sorg och saknad, ilska, hat och lättnad över att han inte kan skada dem mer är motstridiga känslor som ger Emma dåligt samvete. Mycket praktiskt att ta tag i. Emma är trots allt lyckligt lottad, hon har fantastiska vänner, familj och grannar som ställer upp till 100%, någon sover hos henne och barnen och hjälper till med praktiska hushållssysslor, någon annan ordnar juridiska och ekonomiska saker. Emma är otroligt lättad över all hjälp hon får.
Hon börjar berätta sanningen för endel som står nära, andra får bara veta att det var en olycka. Ingen ifrågasätter eller skuldbelägger, endel har redan innan förstått men inte "vågat" säga något. Sorgen över att barnen inte har någon pappa är stor, samtidigt som lättnaden över att han inte kommer att kunna skada familjen mer finns där. Det kan kännas motstridigt men är helt normala reaktioner. Det är få som inte levt i denna typ av relation som kan förstå vad man går igenom. Det svåraste är kanske att acceptera sina motstridiga känslor, det handlar inte om att man vill att någon ska dö, men när det nu är så kan man se det som sin egen räddning.
Idag lever Emma ett tryggt liv med sina barn, barnen har fått lite hjälp att ta sig igenom sorgen och Emma har också arbetet intensivt med sin sorg och sina känslor. Hon bestämde sig tidigt för att hon skulle må bra igen, någon gång. Hon försökte läka så snabbt som möjligt, dels för sin egen skull, men även för att kunna hjälpa sina barn.
En annan kvinna som heter Lotta träffade sin drömkille som väldigt ung och hon hade inga andra relationer att jämföra med. Hon vet inte när han började behandla henne illa, det smög sig på. Det slutade med alla typer av misshandel. Efter flera år lyckades Lotta ta sig fri från mannen, hennes vänner berättade att hon hade förändrats under tiden hon var tillsammans med mannen.
Trotts att de inte var tillsammans mer så fortsatte mannen att plåga henne, han vägrade släppa taget. Efter en lång tid i plåga och under hot tar han sitt liv. Lotta upplever en stor lättnad och först efter hans död kunde hon börja bearbeta och släppa det som hänt. Det går 20 år och Lotta drabbas av ett utmattningstillstånd som är svårläkt, kanske ligger det ett PTSD bakom, men det är man inte så intresserad av att diskutera inom vården. Trotts allt har Lotta levt ett bra liv, gått utbildningar, skaffat barn och familj men hon berättar att hon känner sig sårbar och jag undrar om det är så att Lotta är ännu en av dem som inte får rätt diagnos, eller bara en halv diagnos, utmattningstillstånd är säkert rätt men pga. PTSD.
Dagens tredje kvinna är Petra, en medelålders kvinna som lever själv med sina barn. För tio år sedan lämnade hon mannen som utsatte henne och barnen för psykisk, fysisk och sexuell misshandel. Missbruk förekom också. I relationen slog han henne så hon inte kunde arbeta, han hotade att om hon lämnade honom så skulle han se till att hon aldrig skulle kunna gå ut igen. Han hotade med att döda barnen. När de hade lämnat in skilsmässoansökan och han flyttat så tog han sig in i deras bostad, för det är så tokigt att hon inte fick tillåtelse att byta lås, innan skilsmässan gått igenom! Hon vaknade en natt och såg honom i sovrummet, hon "sov" han tog av henne täcket och fotograferade henne, han rotade runt bland sakerna.
Idag är han helt nergången, utan både hem och bostad, hon har bara kontakt med honom då han hör av sig, barnen har i princip ingen kontakt med honom. Petra berättar att hon snarast skulle känna lättnad om han var död. Petra har valt en annan strategi och hon vill inte tänka på det som hänt, hon vill inte veta faktorerna bakom, hon vill bara "glömma", åtminstone tills barnen är äldre, säger hon. Petra är en mycket kompetent kvinna men som gömmer sig bakom en fasad, en stark fasad. Skrapar man lite på masken så forsar orden ur henne, det märks att hon har ett stort behov av att berätta. Mitt råd är att säka en bra samtalspartner och få hjälp, även Petra uppvisar tydliga symtom på PTSD men hon vill inte se utan gömmer sig i sitt arbete.
Jag vet att det kan gå i många år, sen hinner verkligheten ikapp även den snabbaste sprinter! Så ta vara på era liv, ta tag i problemen NU! Gör man inte det så kan man visst leva vidare men med en sänkt livskvalitet och bagaget bara växer och det är svårare att öppna det efter tio- tjugo år!