Ibland undrar jag hur mycket jobbigheter ett normalt liv innehåller? Vänder mitt liv någon gång för att bli enkelt och mestadels glatt? Eller är det jag som bara ser gråsvarta nyanser?
Mycket av det som sker i mitt liv är kanske vanlig olycka som att barn blir retade i skolan och inte trivs, en bil som går sönder, en sjuk förälder, ett krävande barn som inte riktigt faller inom normen för det vanliga, en separation, att inte bli uppskattad...
Men att bli utastt för flera olika typer av misshandel, dock inte aktiv fysisk som tydligen är det enda man kan dömmas för vilket då är = att de andra typerna av misshandel inte existerar eller är lika allvarliga. Ett tappat självförtroende, vänner som man tvingats lämna eller tappat på vägen, missbruket hos X, kränkningar av mig och barnen, tröttheten som följer i dess spår, tre sjuka barn att ta hand om, ingen partner att luta sig emot, en förstörd ekonomi, ensamheten, smärtan, upplevelser av att inte bli trodd. Tvivlet på om man uppfattar allt rätt, hur var det egentligen, att stå själv som stöd till mamma, utan någon möjlighet att få dela min sorg med någon, att inte kunna dela vardagligheter med någon som jag delat dem med mamma. Ett extra ansvar att hjälpa mamma och ingen möjlighet att få avlastning själv. Ett barn som kräver att jag inte får träffa vänner, bara vara med barnen (vilket jag nästan alltid är), absolut ingen tid för mig själv, ingen återhämtning, bara krav, sorg.
Sista dagarna har varit tunga, sjuka barn och nu är jag sjuk, vilket gör att jag varken orkar eller vågar träffa mamma, risken att smitta henne är stor och det vill jag inte ha på mitt samvete, samtidigt gnager det dåliga samvetet, hur jag än gör så gnager det. Jag försöker verkligen släppa de tankarna och jag vet att jag inte ska ha dåligt samvete. Konstigt, jag kan ha dåligt samvete för vad jag inte lyckas göra för andra men allt det jag inte lyckas göra för mig själv bekommer mig inte.
I veckan blev jag varse att jag kan leva, mötte en man som slösade några vänliga ord och ett härligt leende och ögon som var öppna, ljusa och glada, för några minuter kände jag mig levande, det finns människor med levande ögon, inte de döda ögon jag alltid sett hos X, alltid utan reaktion, varken glada eller ledsna. Undrar vart mitt leende och mina glada skratt tagit vägen, det känns som det var länge sedan, fast det är kanske inte så konstigt med det liv jag lever.
Många som befinner sig i krissituationer möter en oväntad vänlighet, grannar, vänner, kolleger, chefer... som ställer upp, det är mycket sällan jag möter något oväntat positivt, eller är det jag som inte ser det. Jag ser bara vänner som inte hör av sig längre trotts att jag ärligt sagt att jag kommer inte orka höra av mig och jag orkar inte be om hjälp. Vill inte vara gnällig, för jag är inte en gnällig person men sista tiden har varit så jobbig, ett pyssel bara att försöka få ihop alla måsten.
Härom dagen var det en dag, vilken som, på väg till jobbet, parkerade bilen, skulle ha möte m chefen och var stressad för barnen hade ju inte blivit klara i tid... biljettautomaten fungerade inte, fick gå en bit till nästa, på väg mot bilen igen blir jag nerstänkt av en bil som kommer i full fart genom en stor vattenpöl, kunde vrida mina kläder. Fick sitta blöt hela dagen (därav förkylningen?), möte m chefen ok, fast fick höra att jag inte skapade tillräckligt m nya kontaktvägar med andra bolag, fattar hen inte? Jag orkar knappt ta mig till jobbet! Annars levererade jag fantastiskt bra och alla var så otroligt nöjda, ja men då är det väl bra, jag presterar nog mer än vad jag orkar. Ett barn fick ett sammanbrott på kvällen och hotade med att ta sitt liv, funderar på att ringa psyk, jag fitt ett sammanbrott och sa att jag aldrig skulle komma hem igen, så trött, så slut att jag inte visste hur det skulle gå till. Hur kan jag bara säga så, jag älskar ju barnen så otroligt mycket, de är hela mitt liv men det är inget tacksamt jobb att vara mamma! Känner att utmattningssammanbrottet är nära, behöver vila, lugn och ro, så gott det går men har många viktiga saker i oktober så jag MÅSTE klara en månad till, men för vems skull?